Sista inlägget

Jag utlovade ju faktiskt ett avslutande inlägg också, och eftersom jag inte tycker om att inte hålla mina löften så kommer det här. Sent omsider.

Så här skrev jag ungefär en vecka in på dts:en:
"Spännande att se hur jag kommer ut på andra sidan. Förhoppningsvis som Fredrik 2.0. Alla de bra egenskaperna från 1.0, men med några schyssta förbättringar och utan de irriterande buggarna"

Så vem är Fredrik 2.0, finns han överhuvudtaget?

Jag tror det, det är dock inte helt lätt att göra en jämförelse med Fredrik 1.0 som lämnade Lund och landade i NZ för ett år och en dag sedan. Det är lite svårt för jag kommer inte exakt ihåg hur han var och hur han tänkte.

En sak som jag i alla fall kommer ihåg väldigt tydligt från de dagarna är hur fruktansvärt rädd jag var. Avresedagen hade jag några sista småsaker att fixa och några att säga hej då till. Varje sak jag gjorde krävde all min energi. När jag var klar med en sak bröt jag ihop. Sedan tog jag tag i mig själv igen och gjorde en sak till. Sen bröt jag ihop igen. Det är något av ett under att jag kom iväg.

På flyget mellan Dubai och Bangkok bröt jag ihop en gång till. Jag tänkte att jag skulle skita i alltsammans och gå på ett flyg i motsatt riktning när vi landade. Efter ännu ett under fortsatte jag hela vägen till NZ.

Här ser vi en tydlig skillnad mellan Fredrik 1.0 och 2.0. När jag åkte bar jag på stora sår som hade hängt med sen jag blev deprimerad i lumpen. Efter lumpen trodde jag att jag aldrig skulle klara av att bo utanför Sverige och helst max tre timmar från Skåne. Jag hade låst mig själv till en liten del av ett litet land i de kalla norra delarna av världen. Gud ville befria mig från det. Ibland helar Gud direkt, i det här fallet behövde jag röra på mig och gå igenom den helande processen. Den slutade inte med ankomsten till NZ. Under hela dts:en visade Gud mig vilka sår jag hade från lumpen och sedan helade Han dem och upprättade mig. Hade jag gjort samma resa idag, hade jag fortfarande tyckt att det var jobbigt. Mina fötter kommer alltid på ett eller annat sätt vara rotade i den skånska myllan, men jag är inte lika låst som tidigare. Gud har öppnat världen för mig igen.

Den andra stora skillnaden är min relation med Gud. Han har en större del i mitt liv nu än när jag åkte. Jag vet så mycket mer om Honom och det föder bara en större längtan efter ännu mer. Jag hör Hans röst tydligare än för ett år sedan. Jag tar mer tid för att vara med Honom. När jag syndar, misslyckas, så är jag snabbare på att vända mig till Honom och be om förlåtelse, för jag känner Honom som en kärleksfull Pappa och inte som en general Gud.

Jag hoppas det här är saker som syns i mitt liv, men jag är också medveten om att det är saker som jag inte är klar med och som jag kanske aldrig heller kommer att bli klar med.

Så för att sammanfatta det så kan man säga att Gud gav mig mycket inre helande och en bättre relation med Honom. Vilket är mer än jag vågade hoppas på när jag åkte.

Tack så mycket för att ni var med mig på resan. Det betydde oerhört mycket när jag var iväg och de dagarna det var tufft.

Guds Frid!

Grandma

Här kommer, sent omsider, det utlovade inlägget om Grandma som vi träffade när vi var ute i byn där vi sov med råttor.

Grandma var kvinnan som passade upp oss medans vi var där. Hon lagade all vår mat de fem dagar vi spenderade i byn. Över öppen eld dessutom. Grandma var 79 år gammal och hade bara en tand i överkäken, något fler i underkäken. Hon pratade inte ett ord engelska, men det hindrade henne inte. Hon pratade på ändå. Hon sa något som vi inte förstod, pekade och gestikulerade (vilket vi inte heller förstod), tittade lite lurigt på oss och sen brast hon ut i ett av de vackraste skratt jag någonsin sett. Efter ett tag började vi prata tillbaka, hon sa något som vi inte förstod, och vi svarade med något hon inte förstod och sen skrattade vi tillsammans. Hon hade en riktig rök- och whiskeyröst som hon hade fått av att sitta runt en eld (vilket de gör i Nepal för att hålla värmen på kvällarna) i 79 år. Hon hade inga egna barn, men hon var farmor till alla i byn. Hon är absolut den mest fantastiska människan jag mötte under min tid i Nepal.

Grandma var sjukt snabb med tekannan, om man hade tagit en liten klunk var hon där direkt och ville fylla på, och hon accepterade inte ett nej.

Det här är det bestående intrycket av Grandma, skämtandes runt elden. I det här klippet ger hon oss smeknamn. Mannen som översätter är Gangha som driver ett barnhem i Katmandu.

En dag gick vi till en by två timmar bort, tittade lite där i en kvart och gick sedan två timmar hem igen. Det var rejält kuperat. Grandma ledde vägen...

Det här är näst sista inlägget. Jag vill bara skriva ett avslutande inlägg, sen behöver ni inte titta in här fler gånger.

Ha det bra här hemma!

Hemma!

Sådär! Det var dom sex månaderna.

I backspegeln har det gått väldigt fort och det känns lite märkligt att vara hemma. Man rycks ju upp från en vardag som har sett väldigt annorlunda ut och slängs rakt in i en annan. Jag var på föreläsning idag t.ex. (så går det om man kuggar tentor). Man säger hejdå till människor som man har växt med och som man har rest och gjort massa saker med (läs nedanstående 75 inlägg) och man vet inte när man ses igen. Den som bor närmast bor i Wien, så det är ju en bit bort. Jag vet ju inte om jag någonsin kommer tillbaka till basen på NZ heller och även om jag gör det så kommer jag ju inte tillbaka till den gemenskapen som jag lämnade, den kommer aldrig mer finnas igen.

Så man lämnar allt det och slängs in i livet här, det är inte en helt lätt omställning även om det är fantastiskt att träffa familj och vänner och alla mina bröder och systrar här hemma. Det tar ett tag att landa, vad nu det betyder. Ett bättre sätt att uttrycka det är att det tar ett tag att ställa om från en period av mitt liv till en annan.

Dessutom är det ju nu den riktiga utmaningen kommer. Nu har jag lärt mig massor. Lärjungaträning går i stort ut på att lära sig att leva som en lärjunge och vad det innebär. Hur vandrar jag i min vardag med Gud, och det är ju det här som är min vardag. Hur lever jag ut min tro när jag pluggar, hur ärar jag Gud när jag umgås med vänner, hur hjälper jag till att skapa en fantastisk församling som verkligen är Jesu kropp, hur lägger jag upp min dag för att se till att bli påfylld av Guds kärlek som är drivkraften för en troende och hur gör jag för att sprida vidare den kärleken till andra? Den utmaningen ser jag verkligen fram emot.

Jag ska skriva ett par inlägg till innan jag lägger ner den här bloggen så stay tuned.
Ha de gott!

PS. Ni som är vän med mig på facebook kan kolla på min timeline så ligger det en film om vår Nepal-resa där.

We are sitting on a field of victory, enjoying a few well earned comforts

Pippin efter att ha vunnit slaget vid Isengård tillsammans med enterna.

Det var precis så här jag tänkte när jag kom "hem" till NZ och västvärlden efter mina tre månader i Nepal. Efter att ha levt tre månader i ett u-land skulle jag äntligen få njuta av lite välförtjänt västerländsk komfort. Och jag har njutit av västerländsk komfort. Vad jag däremot förstått idag är att de inte precis är välförtjänta.

Jag chattade lite kort på facebook med en kille som jag lärt känna i Nepal. Jag skrev om honom i ett tidigare inlägg, han som går upp fem på morgonen för att gå till skolan och på eftermiddagen går han ut och umgås med gatubarnen i Katmandu. Jag hade börjat skriva meningen "det är skönt att vara tillbaka och njuta av lite välförtjänt komfort" när jag insåg hur ignorant jag var. Det enda jag gjort för att, enligt mig själv, förtjäna komforten var att leva hans liv i tre månader. Fast en light-version. Så det var en ögonöppnare.

Ha de gött där hemma

How do you pick up the threads of an old life?

Frodo spekulerar

Och det är väl det jag gör här nu också. Mina tankar flyger både hit och dit. På ett sätt är det skönt och kul att vara tillbaka på basen och träffa alla igen. På ett annat är det först nu som jag inser att jag ska säga hejdå till människor som jag umgåtts med, levt med rättare sagt, dygnet om i månader. Och ingen av de jag säger hejdå till bor i Sverige. En bor i Österrike, en i Schweiz, en i England. Resten bor på vår grannkontinent i väster. När jag säger hejdå till dem vet jag inte när jag kommer se dem igen. Och om jag vill träffa dem får jag köpa en flygbiljett för några tusen. Vilket är drygt.

Jag hade det ganska tufft i början på veckan på grund av ovan nämnda problem, men efter rejält med bön och vila nu under helgen så mår jag bättre. När man fokuserar på Gud blir alla problem betydligt mindre. Då får man inte bara tröst utan man får också ett evighetsperspektiv vilket också löser måna problem. Jag behöver inte vara så ledsen för att inte träffa alla vänner här resten av mitt liv. Vi kommer spendera evigheten tillsammans. Och förhoppningsvis behöver vi inte plan för att flyga då...(jag håller tummarna för det).

Hur som helst, denna veckan kommer vi ha debrief, prata om hur vi hanterar att komma hem och så där. Det blir säkert nyttigt. Och så kommer vi umgås så mycket som möjligt så klart. På onsdag kommer vi dela om våra outreachs för alla som vill lyssna och på  fredag är det graduation. På lördag åker jag. Sen har det gått sex månader, nästan.

Ha de bra

The filth of Saruman is washing away...

Tillbaka i NZ! Vilket såklart innebär att det är dags för sagan om ringen-citat igen.

Så igår tog jag en fantastisk dusch. Varmt vatten och ordentligt tryck. Tror det var en hel del smuts som suttit där ett bra tag som jag blev av med nu. Tror bland annat att jag har haft schampoorester i håret sen jag duschade första gången i Nepal.

Anyways. Jag är tillbaka i NZ och det känns skönt och konstigt på samma gång. Att få gå omkring i grönskan och den rena luften här är helt underbart. Och tystnaden, ibland när jag är tyst och ensam tror jag att jag är döv. Det är så fantastiskt, underbart, härligt (och andra superlativ (jag vet att det inte är superlativ, men min farfar brukade säga så)) tyst. Inga bilar som tutar, inga bilar alls faktiskt, inga herrelösa hundar som skäller hela natten och inga lekande barn. Bara tyst.

Samtidigt känns det lite konstigt att vara här. Jag vet inte hur jag ska beskriva det än, vet liksom inte riktigt vad jag känner. Känns konstigt. Igår när jag kom tillbaka ville jag mest åka hem och kände inte alls för att spendera två veckor i NZ. Idag tycker jag inte det, det är väldigt roligt att träffa alla igen och få slappna av lite till i den här bubblan/växthuset innan det är dags att återvända till "verkligheten" igen. Och vi kommer ju göra mycket viktigt här den sista tiden. Denna veckan har vi undervisning om identitet, så vi får fundera över vem vi är och hur svaret på den frågan har ändrats de senaste sex månaderna. Helt klart nyttigt och skönt att inte bara bli utslängd i vardagen igen, för det är inte säkert att det är helt lätt att komma hem igen.

Samtidigt hade jag nog trott att det skulle kännas mer att komma hem till västvärlden igen. Njuta mer av en riktig säng, rent kranvatten, mat och andra grejer. Jag tror och hoppas att det är för att jag inser att de sakerna inte är så viktiga för mig. Men det är kanske bara en förhoppning.

Kort kan jag väl sammanfatta det som att jag inte har landat än, vilket inte är så konstigt eftersom jag kom hem igår och fortfarande är jetlagged. Jag ser fram emot att ställa om till NZ tid (7 timmars skillnad från Nepal) för att sedan ställa tillbaka till Sverigetid (12 timmar från NZ) när jag precis anpassat mig.

Nu känns det mest som att jag svamlar så jag ska sluta. Ha det bra, så ses vi supersnart, iaf ni som är i Sverige, annars får ni vänta.

Hejdå Nepal!

Sista inlägget från Nepal. Imorgon kl 15 flyger vi österut via Korea till NZ.

Tänkte sammanfatta med två listor.

Saker jag kommer sakna med Nepal (helt ärligt den svåraste listan att sätta ihop)
- De människor som vi lärt känna här, några av de som vi arbetat med här är helt underbara människor som man önskar att man kunde vara lite närmre och spendera mer tid med. Dom kommer man sakna.
- Gästvänligheten, Nepaleserna är så sjukt välkomnande och är snabba att bjuda in en på te i deras hem. Gästvänligheten leder förvisso också till att de lassar upp tre portioner mat på ens tallrik trots att man säger att man är mätt, men man får ta det onda med det goda.
- Det här är sjukt cheesy, men Nepalesernas leende är i en klass för sig, jag vet inte vad det är med det, men det är outstanding
- Priserna, tänk om man kunde gå in på en restaurang och få ganska schysst ryggbiff för 50 spänn och en coca för en dryg femma.

Det är allt jag kommer på nu, får se om jag kommer på mer när jag inte är här längre.

Saker jag inte kommer sakna med Nepal
- Tutande, alla rackarns tutor överallt, bara massa tut hela tiden och dessutom har många pimpat sina bilar med tutor med melodier, det är helt vansinnigt störigt
- Skräpet, det här landet är så otroligt skitigt, speciellt Katmandu, kanske om något år att soptunnan kommer till Katmandu
- Rökelse, all rökelse som dom tänder för att behaga sina gudar eller Buddha(jag inser att "Buddha" är en förenkling, ni får ursäkta, jag är inte helt insatt) är vidrig. En sötsliskig rök som får en att må illa.
- Dåliga duschar, längtar verkligen efter en dusch med varmt vatten och bra tryck
- Pruta, jag hatar att pruta, längtar efter att gå in i en butik och betala vad det står på prislappen, då vet man iaf att man blir lurad.
- Dåligt kranvatten, tänk att bara kunna öppna kranen och dricka vattnet, fantastiskt
- Musiken, fruktansvärd, går ej att beskriva, måste upplevas. Kort sagt kan man säga att ett luciatåg på dagis sjunger med mer bas i rösten än vad de gör här
- Att gå in och sätta på sig långkalsonger, det ska vara tvärtom
- Att vara hemlös, jag börjar sakna att ha ett hem, vi har ju flängt runt här och jag hade ju inget riktigt hem i NZ heller, ska bli skönt att vara någonstans där det känns som hemma.

Det är allt jag vill skriva, tillräckligt med gnäll så.

Med det sagt så vill jag säga att jag utan problem kan se mig själv jobba i ett liknande land i framtiden. Just nu känns det t.o.m. troligt. Men det ligger i framtiden, jag får se vad Gud har i kikaren.

Anyways, imorgon lämnar vi och det ska faktiskt bli skönt, känner mig klar för den här gången, och redo att få smaka på lite västerländsk lyx och träffa alla där hemma igen. Tre månader i ett U-land är tillräckligt för att vara första gången känner jag. Nästa gång kommer jag vara mer förberedd på vad jag ska möta.

Nästa inlägg från NZ (eventuellt Korea)
Ha det bra där hemma

Äntligen bilder

Sverige-teamet som vi träffade i Kouwakot, det var från dem jag fick chokladen 

Dörren till vår minibuss trillar av medans vi kör, inga problem lägg den bara på taket så länge 

Här sov jag en natt när vi var ute i byn, jag har sovit på bättre ställen 

Vi (tjejerna) servar våra städerskor på hotellet genom att bjuda på fika och massage

Hotellpersonalen lär oss dansa, det här movet kallas för "shower and the tap" 

Sista bilden på mitt skägg, det behövde en trimning som jag inte orkade göra, så jag klippte och rakade av det istället, det höll mig sysselsatt en stund. 

Utan skägg, med tolk. Tanuja tolkade åt oss en gudstjänst. Nepaleserna är inte så långa... 

En dag målade vi ett rum åt en barnkyrka. Mitt bidrag var att måla en vägg helt blå och att måla en svensk flagga på Noas ark. 

Här är ena väggen som vi målade 

Soccer-ministry, gatubarnen står uppradade, indelade i lag och väntar på sina tröjor. Som vanligt var det Ajax hemma - Ajax borta som möttes i en träningsmatch. 

Efter fotbollsspelande, innan matutdelning samlas barnen i en ring och lyssnar på en kort predikan, det var här jag pratade om Jesus och barnen.

Vår publik på seminariet, c:a 40 ungdomar 

Köket, här lagades maten över öppen eld och här satt vi och åt. Köket saknar vägg. I Nepal är man sällan helt inomhus, det fattas ofta ett fönster eller en vägg någonstans i anslutning till det rummet man är i. 

Som avskedsgåva fick vi sjalar och jag fick en typisk nepal-hatt som var några storlekar för liten. 

Teamet före avfärd till nationalparken, dvs precis efter vi är klara med vårt missionerande. För den här gången. 

Megan hade längtat länge efter att få klappa en baby-goat. Äntligen. 

Solnedgång och turister i Chitwan National Park 

Morgonen efter åkte vi kanot på floden, kanoterna var uthuggna ur ett(1) träd och tämligen vingliga. Vilket var lite obehagligt eftersom vi passerade bara meter från människoätande krokodiler. Men de chillade lugnt på flodstranden. 

Här rider jag elefant. Man satt i en liten låda på ryggen på elefanten. Vi såg bland annat noshörningar.

Ok, allt för denna gången. Ha de bra!

Tillbaka i Katmandu, igen

Nu är vi tillbaka från vår utfärd. Ska summera den lite kort.

Det började med en lång busstur. Att åka buss här är inte som hemma, även om vi inte satt på taket den här gången. Vi åkte en ganska fin buss faktiskt, med Nepal-mått mätt, men vägarna här är inte jättejämna. Jag tror det bästa sättet jag kan beskriva färden är genom att använda några ord en liten nepalesisk kille använde för att förklara en väldigt bra bussresa han hade gjort en gång: "It was so smooth, not like a bus more like going in an airplane". Så efter fem eller sex skumpiga timmar var vi framme i en liten by.

Där var vi i tre dagar och höll vårt seminarie, det blev på något sätt den perfekta avslutningen. Det var helt klart vår största uppgift, det är inte helt lätt att underhålla en publik i c:a tre timmar (med översättning), och så fick vi en ordentlig nepalesisk by-upplevelse som avslutning, samma mat till lunch och middag tre dagar i sträck, aldrig ensamma (nepaleserna är väldigt måna om att man ska ha det bra och inte tråkigt så de lämnar aldrig en i fred, fick te på sängen en morgon när jag låg kvar för länge), utedass, ingen dusch och annat som hör till.

Sen åkte vi till Chitwan som är en nationalpark där det finns elefanter, krokodiler, noshörningar, tigrar och apor bland annat. Och vi fick se allt utom tiger. Vi red elefant ut i nationalparken och stötte på både noshörning och apor i det vilda. Ganska häftigt upplevelse faktiskt, om än väldigt turistig. Man känner verkligen skillnaden på hur vi har upplevt Nepal och hur man upplever det om man kommer hit som "vanlig" turist. Vi har verkligen kommit under ytan på Nepal och träffat och lärt känna och bott med lokalbefolkningen. Mest den kristna minoriteten men också många som inte tror på Jesus. De som kommer hit och bor i turistdelen här i Katmandu, äter här och åker till de andra turistorterna kan omöjligen se Nepal på det sättet vi har gjort.

Well well nu är vi tillbaka i Katmandu, vi bor på ett hyffsat hotell. Det är kanske inte så lyxigt med västerländskt mått mätt, men för att vara Nepal är det väldigt fint. Vi bor i turistghettot nu vilket är ganska störigt faktiskt. Innan bodde vi i ett ganska bra område utanför turistcentrum, vilket var betydligt lugnare. Jag har gått runt här idag och utforskat lite. Alla affärsinnehavare försöker locka in en i deras butik, om man går in i en måste man vara ganska viljestark för att inte handla där. En kille sa "hey friend" till mig och jag gjorde misstaget att svara, det visade sig att han lagade skor och han följde efter mig i tre kvarter och försökte övertala mig att mina skor behövde lagas innan han slutligen gav upp. Men här finns bra och lugna caféer och restauranger med västerländskt så det finns oaser man kan dra sig undan till. Där kan man få en läsk och stor chokladkaka för runt en tjuga, inte helt dumt.

På fredag bär det av till NZ, har kollat upp vilka filmer som visas på Korean Air denna månaden och har börjat planera för vilka jag ska se och i vilken ordning.

Ha en fortsatt bra söndag där hemma.

På upploppet

Nu är det nästan slut med vårt missionerande här. Vi har bara en sak kvar. Vi ska åka ut till en by/samhälle/stad fem timmars bussresa från Katmandu. Där ska vi hålla ett tvådagars seminarie. Vi har olika ämnen vi ska prata om. Jag ska prata om Justice, inget litet ämne och helt klart komplext. De andra ska prata om: Att höra Guds röst, Fatherheart of God, Worship and Identity och Lordship. Det är faktiskt lite oklart när jag ska hålla min och hur mycket tid jag kommer ha till det, men förhoppningsvis blir det av. Våra lektioner ska vara 2,5-3 timmar långa med översättning. Så länge har jag aldrig pratat inför folk, och inte utan folk heller för den delen. Så det ska bli en rolig upplevelse, jag är lagd så, tycker inte att det är så jobbigt att prata inför folk. Tack Gud.

Vill också göra lite reklam här på bloggen för en Alfa-kurs som  drar igång i kapellet på torsdag (tror jag att det är). Alfa är en kurs där man får lära sig mer om kristen tro och diskutera och ställa frågor. En gång i veckan några veckor, man börjar med att äta mat, sen hålls det ett litet föredrag och sen samtalsgrupper. Jag gick för några år sedan och det är väldigt bra. Här nedan är en länk till informationssida, där finns också en film som broder Samuel har gjort (5/5 i betyg).
Information Alfa-kurs

Känns märkligt, men bra att vara så nära slutet. Känner mig ganska färdig faktiskt, men mer om det i ett annat inlägg någon gång. Efter seminariet är det bara relaxing tills vi åker tillbaka till NZ och får träffa alla våra "kursare" igen vilket ska bli väldigt roligt.

Veckan som gått har varit ganska händelselös för mig eftersom jag blev sjuk igen denna veckan, så jag har mest tagit det lugnt på vårt hostel och återhämtat mig. Så inte så mycket att skriva.

Kom på att jag inte lagt upp så mycket bilder på sistone, ska göra det så snart som möjligt. Får se när jag har internet igen.

Hur som helst, jag har inte så mycket mer att skriva nu, så ni får ha det så bra, må våren och ljuset komma till er snart. Och Forza Milan!

Fotboll och Jesus

Ännu en vecka avklarad (nästan) och det har varit en riktigt bra vecka.

En av anledningarna till att veckan har varit så bra är vår boendesituation. Vi bor jättebra den här veckan. Fortfarande ganska långt under svensk standard, men ett steg upp från tidigare upplevelser. Vi har varmvatten, nästan alltid, ibland är det t.o.m. varmare än kroppstemperatur vilket är att föredra när man duschar. Vi har en kyl och frys som fungerar vilket innebär att vi kan laga mat själva. Vilket i sin tur innebär att vi får äta lite västerländskt och framför allt inte så fet mat. Det betyder också att vi samlas och äter på ett annat sätt nu när vi har ett kök att sitta i. Mer familjärt.

Jag var väldigt trött i början på veckan. Kände mig extremt sliten och kände mig ganska färdig med Nepal och redo att åka hem. Tack vare den fantastiska organisationen vi fått vara del av denna veckan så har det ändrats. För att beskriva det kort är det en familj som driver ett ministry med tre grenar: Ledarutbildning, Children at risk och Women at risk. Vi har tagit del av deras Children at risk-arbete. Det har inneburit att vi gått ut och pratat med gatubarn, köpt mat till dem och bjudit in dem till fotboll i onsdags.

Läs mer om organisationen här: http://www.tamiasia.org/

Så i onsdags spelade vi fotboll. På morgonen körde de runt och hämtade barnen från olika delar av Katmandu. Vi träffades hemma hos Brian och Ruth (som är familjen som vi arbetar med) och lagade mat. Sen gick vi till fotbollsplanen och spelade fotboll ett tag. Det var som att spela med knattarna nere på Lomma IP. Alla efter bollen. I halvtid hade det kommit ett gäng äldre killar som aldrig varit där innan så Brian sa till mig "Ok, these guys haven't been here before so you share a short gospel-message". Så för första gången fick jag dela evangeliet (vilket kortfattat innebär: Gud skapade världen och människan och vi hade gemenskap med Gud, människan syndade och kunde inte längre ha gemenskap med Gud, Jesus kom och dog för våra synder och om vi accepterar honom så renar Han oss från vår synd och vi kan ha gemenskap med Gud igen, och dessutom evigt liv som bonus). Underbart.

När vi spelat klart skulle jag prata om vem Jesus är, jag hade enormt stiltje i huvudet när jag skulle komma på vad jag skulle säga så jag var lite lost. Jag sa till Gud på morgonen att Han fick hjälpa mig om det var något Han ville säga för jag var nästan helt blank. Och det fantastiska var att det gjorde Han. Jag är medveten om att det här kanske låter lite weird för många av er, men så här gör Gud ibland, kanske mer än vi inser. När jag började prata så började Helig Ande berätta för mig vad jag skulle prata om. Inte ord för ord, men Han sa t.ex. "berätta för dem att jag inte ställer några krav på dem" så jag pratade lite kort om det. Och flera andra saker. Efteråt sa mina team-mates att det hade varit jättebra och att jag hade gjort ett jättebra jobb, men det var ju inte jag. Det var ju Helig Ande som pratade, inte konstigt att det blev bra.

Efter det har jag känt, Gud är med och det är Gud som gör jobbet, inte jag. Så det har gett mig lugn och mycket mer energi.

Ikväll ska vi till en dancebar och prata med kvinnorna som jobbar där och männen som besöker den, är ganska nervös faktiskt. Vet inte alls vad jag ska förvänta mig.

Ha de bra där hemma eller på skidresor eller var ni är (i USA kanske, right mr Grace)

Sista tiden

Nu vet jag på en höft vad vi ska göra här innan det är dags för oss att turista lite här innan vi åker tillbaka till NZ.

Denna veckan arbetar vi med en organisation som riktar sig till gatubarn. Varje onsdag har spelar de fotboll med kids från slummen och från olika delar av Katmandu. De åker runt och hämtar de som vill vara med, sen spelar de fotboll med dem ett tag. Efter det delar de lite kort om Jesus, och efter det delar de ut mat. Kött och Ris. Resten av veckan går de ut och pratar med barnen, köper mat till dem och bjuder in dem till onsdags-fotboll.

Ansvarig för det här är Russan (med en del hjälp såklart) som jag vill berätta lite mer om. Han är 16 år gammal, blev kristen för något år sedan. När hans pappa fick reda på det försökte han slå honom. Russan flydde upp i ett träd utan att hans pappa såg det och kunde gömma sig där. Hans pappa skrek att han inte längre var hans son och att han inte var välkommen tillbaka. Efter en natt på gatan kunde han kontakta en pastor och sin vän som han fick bo hos. Idag läser han på college. Så här ser hans dagar ut: Vaknar kl 5, går till skolan en halvtimme senare. Är i skolan tills 12, sen går han ut och pratar med gatubarn till ungefär 15. Efter det åker han hem, förbereder mat, och sen är det dags för kvällslektion mellan 17 och 18. Efter det äter han och har sin dagliga devotion innan han går och lägger sig. Tämligen inspirerande.

Så igår var vi ute mer Russan, det ska vi göra idag också. Imorgon är det fotboll. Då ska jag prata om vem Jesus är innan vi delar ut mat. På torsdag ska vi följa med en annan del av organisationen som jobbar med att lära kvinnor som kommit ur prostitution att bli frisörer, mössörer och ge manikyr och liknande. De lär dem ett yrke helt enkelt. Exakt vad jag kommer göra är lite oklart. Kommer inte ihåg vad vi ska göra på fredag, men på lördag kommer vi vara i en barnkyrka vilket mest går ut på att leka lekar.

Nästa vecka kommer vi bland annat måla två rum för barnsamlingar. Lite fysiskt arbete, ska bli skönt, faktiskt (jag är lite socialt handikappad, eller trött bara). I slutet av nästa vecka kommer vi eventuellt serva ett seminarie som ska hållas i huset vi bor i nu genom att laga mat och fika till dem. Vi får se. Veckan efter det, runt den 26e åker vi ut till en by någonstans utanför Katmandu, där ska vi hålla en mini-dts ett par dagar. Alla kommer hålla vars en lektion. Jag kommer prata om rättvisa.

Sen är det faktiskt slut. Efter det är det turistande och debrief här i Nepal fram tills den 10e då vi åker till NZ. Vi kommer spendera några dagar i nationalparken Chitwan där vi kommer rida elefant. Bland annat. Sen åker vi tillbaka till Katmandu de sista dagarna innan avfärd.

Där har ni det.
Njut av Champions league de kommande veckorna. I won't.

Tillbaka i Katmandu

Det har gått nästan en vecka sen jag bloggade förra gången, skäms lite, men nu får ni ett nytt inlägg.

Så vad har hänt sen sist undrar ni kanske. Vi har haft vår sista vecka i Battar, Nouwakot och jag har haft(har) min första bekantskap med magsjuka i ett U-land. Några stories däremellan.

En av dessa stories var när vi skulle åka upp till en skola som låg ungefär en timme bort, där skulle vi göra några draman och berätta lite om human trafficking för att sprida kunskap om det. Den lilla minibussen som vi hade hyrt för dagen har vi använt några gånger förut och det är väl en av de första minibussarna som kom till Nepal när gränsen öppnades för cirka 50 år sedan. En liten rostig brun sak där passagerardörren stängs med hjälp av ett skjutlås (tror jag det heter, ett sånt som sitter på toaletter ibland) och där man kan se vägen genom en spricka i golvet. Jag fick äran att sitta fram en gång när vi åkte med den, då satt jag nästan rakt på motorn, tämligen hårt och varmt. I alla fall, när vi var nästan framme vid skolan kom vi till en backe som var full med stora stenar som föraren fick sicksacka emellan. Vid ett tillfälle när han svängde höger tänkte jag "hmm jag skulle passerat runt den stenen, inte över den, men han känner väl sin bil bättre än jag gör". Det gjorde han inte. Pang! Som tur var körde vi inte så fort så ingen skadade sig eller fick ens ett blåmärke. När vi backade tillbaka lite var där en halvmeter stor pöl med olja. Det var det oljetråget tänkte jag. Jag böjde mig ner för att se hur det såg ut under bilen. Det visade sig att vi träffat en stor sten klockrent med en av bultarna som håller fast oljetråget och bulten hade då lossnat. Oljetråget var alltså helt. Vi fick gå upp sista biten till skolan, men när vi var klara två timmar senare åkte vi tillbaka igen med samma bil. Smått mirakulöst.

Näst sista dagen i Battar så spelade jag fotboll tillsammans med en liten kille som jag lärt känna och spelat en del fotboll med. Vishnu heter han, han är 13. Vi spelade ett tag, sen bjöd han mig med hem till hans familj som bjöd på te och frågade ut mig om vad jag tyckte om Nepal. Jag gav honom vår fotboll eftersom han gillade fotboll så mycket men inte hade någon egen boll. Teet smakade lite skumt och jag misstänker att det var där jag drog på mig vad det nu är som är fel med min mage. Dagen efter mådde jag jätteilla och fick inte ens behålla vatten, och absolut inte de andra saker som jag försökte mig på att äta, kex, clementin och banan. Det var i tisdags. I onsdags mådde jag betydligt bättre, vilket jag var väldigt tacksam för eftersom vi skulle åka minibuss på skumpiga vägar den dagen. I onsdagskväll gick vi till vår favoritrestaurang här i Katmandu som har väldigt god pizza. Jag överskattade min mage rejält och åt en sallad, en pizza och en lemon tart till efterrätt. Morgonen efter var jag fortfarande mätt, men vi skulle gå till vårt favoritfik för att äta frukost, och där drack jag en varm choklad, åt french toast och en stor kanelbulle. Det gjorde inte saker bättre. Så igår mådde jag värdelöst igen. Idag mår jag bättre, men inte helt återställd. Jag har dock lärt av mitt misstag och tar det lugnare med maten.

Nu sitter jag i vårt nya boende här i Katmandu och det är amazing. Vi har ett eget hus som vi bor i. Två våningar med tre sovrum, kök och vardagsrum, och ett datorrum. Internet dygnet om, även om vi inte har el hela tiden. Dessutom har vi varma duschar. Underbart. Det är lite oklart vad jag ska göra här. För det första ska jag väl försöka bli frisk. Utöver det är det oklart. Tjejerna ska jobba med ett ministry som riktar sig mot kvinnor som är i farozonen för att bli offer för prostitution, dvs kvinnor som har svårt att försörja sin familj. De kommer hålla andakter med dem och lära ut engelska och lite andra saker. På grund av kulturen här kan jag inte riktigt vara med på det. Så jag ska göra något annat. Förhoppningsvis något med kids. Vi får se.

Så det är vad som har hänt. För att summera vad jag har tänkt den här veckan så har det varit lite kämpigt. Man är inte så himla tuff när man är sjuk. Då hade man hellre varit i sin egen säng, med alla bekvämligheter som man är van vid och mat som man är van vid och inte så rackars oljig som den mesta maten är här. Så det har känts lite värdelöst, men nu när min hälsa börjar återvända så kommer moralen så sakteliga också. Det är bara en månad kvar tills vi åker till NZ och jag vill avsluta starkt, inte bara fördriva tiden. Av egen kraft blir det svårt, men jag litar till att Gud kommer ge mig passion, vilja och kraft för att fortsätta ha glädje och se mening med det jag gör här.

Ha det så bra där hemma, eller var ni nu är när ni läser det här.

Nostalgisk

Det är märkligt hur man blir när man är borta från sitt hemland en längre tid. Som jag berättat tidigare fick jag ett marabou mjölkchoklad av team Sweden. Vad jag glömde säga var att jag också fick två påsar med blåbärssoppa-mix. En av dem avnjuter jag nu, för att maxa nostalgin så lyssnar jag på vasaloppsjingeln.

Reflektion från byturen

Det har gått några dagar efter byturen och jag tänkte reflektera lite kort.

En av de sakerna som kändes jobbigast när vi kom tillbaka var känslan av att vi hade gått igenom allt helt i onödan. Om man nu ska göra något jobbigt vill man kunna väga mödan mot resultatet. Det kunde vi inte i det här fallet. Vi kunde inte se att vi hade gjort någon skillnad överhuvudtaget. Vi åkte dit för att predika på deras lördagsgudstjänst och stärka deras församling. Och det behövs verkligen på sina håll här i Nepal. Många vänder sig bort från hinduismen för att följa Jesus, men det är en ung kristen nation så det saknas ofta djup och kunskap. Därför kan vi bidra med något som har fått vår utbildning, både de senaste månaderna och en kristen utbildning på hemmaplan i våra församlingar.

Församlingen som vi besökte nu var väldigt bra. De hade en jättebra pastor, flera olika grupper i veckan för fördjupning och gemenskap och dessutom tog de hand om 15 föräldralösa barn. Visst de tyckte att det var kul att vi kom, men vad gjorde vi för skillnad? Om vi nu gjorde någon skillnad. Vi kunde inte se det i alla fall. På lördagkvällen när vi kommit hem bad vi att det vi gjorde skulle fått betyda något för någon och att Gud skulle vattna det lilla frö vi eventuellt planterade.

På måndagen fick vi svar. Det kom tre stycken från församlingen som hade blivit så uppmuntrade av vårt besök att de absolut ville träffa oss igen. En kille och två tjejer i min ålder gjorde samma utfärd som vi hade (gjort fast tvärtom). De vandrade 2-3 timmar och åkte buss en bit. De hängde med oss och vi delade mer om vad vi har lärt oss i ungefär två timmar. Vi bad för dem och sen gick de tillbaka igen. Uppför. Tillbaka till sin by. så minst tre timmar hit och antagligen fyra eller fem timmar tillbaka bara för att umgås med oss i två timmar.

Uppenbarligen hade det effekt att vi kom till dem i deras by. Det återupprättade hela byvistelsen.

Så vad kan man lära av det här. Att man har ingen aning om hur ens handlingar påverkar andra. Saker som man själv inte ser något värde i kan betyda massor för någon annan. Speciellt ni kristna som läser bloggen kan hämta mod ur det här. Bibeln säger att vi sprider Jesu doft var vi än går (2 kor 2:14-16), fantastiskt!

Ha en bra dag där hemma!

Utmanande bytur

Som jag kanske nämnt så hade vi en övernattning ute i en by från fredag till lördag. Vi skulle predika och dela lite i gudstjänsten på lördagsmorgonen. Det blev en ganska utmanande upplevelse.

Vi lämnade hotellet i fredags kl 12 för att ta en micro (minibussar med c:a 15 sittplatser som funkar som lokaltrafik, rekordet för en av mina microturer är 26 personer, tämligen fullt) till närmsta större samhälle som funkar som knutpunkt här. På vägen så trillade skjutdörren på sidan av. Tre män hoppade av, plockade upp den och la den på taket. Sen körde vi vidare.

Vår guide och tolk Singraj hade bokat platser på oss på bussen vi skulle ta upp till byn. Han hade bokat till kl 14 bussen. Tyvärr var det brist på bränsle så den bussen blev inställd. Så vi fick ta bussen kl 1 istället som vi inte hade platser på. Den var dessutom smockfull eftersom nästa buss inte skulle gå. Det blev till att klättra upp på taket där vi satt totalt 35 personer + packning. Vilket är extremt även här. Bussresan tog drygt fyra timmar. Ibland klarade inte bussen att komma upp för de branta serpentinvägarna på första försöket så då fick den backa och ta ny sats. Vi funderade när vi hade kommit upp på taket på bussen om det verkligen var säkert, men vi satt ganska bra där så vi bestämde oss för att det skulle funka. Så vi var ganska lättade när vi kom fram till byn.

Tjejerna blev inkvarterade på golvet i kyrkan som bara hade öppna hål som fönster, i princip utomhus alltså. Jag fick bo i ett plåtskjul med vår guide. När vi hade varit där ett tag frågade jag när bussen gick hem dagen efter för jag började redan se fram emot det. Så här såg det samtalet ut.
- When is the bus leaving tomorrow?
- 9 o clock
- But... isn't church starting at 10?
- Yes
- So...
- We walk
Ursäkta? vi skulle alltså gå ner för berget som tog över en timme att köra uppför. Moralen sjönk betänkligt. Till råga på det var det dålig mat och riktigt kallt på natten. Jag sov i min sovsäck med dubbla strumpor, byxor, underställströja, stickad tröja och mössa, men det räckte inte, jag frös ändå.

Gudstjänsten gick bra och alla var så glada att vi var där så det var ju bra. Sen blev det en vandring ner för berget. Det tog oss 4 timmar att gå ner. Jag hade bra skor och packat ganska bra, men några av tjejerna hade bara tunna skor och hade inte alls packat för vandring, de hade sovsäckar och handväskor löst vilket inte är optimalt när man är ute och vandrar.

Så det var ett ganska jobbigt dygn. Och då har jag ändå inte skrivit allt som hände.

Idag är vi lediga så det blir återhämtning för hela slanten. Sitter just nu i restaurangen på hotellet och tittar på fotboll. Villareal-Barcelona. Tyvärr vet jag redan vad den slutar eftersom det är eftersändning.

Ha en bra avslappnad söndag där hemma. Forza Milan.

Cribs Outreach!

Nytt avsnitt av Outreach Cribs.

Så här bodde vi alltså ute i byn.

Vad som fattas i den här videon är råttorna. Vi upptäckte dem andra natten och den här videon spelades in innan dess. Det visade sig andra natten att vi hade minst fyra råttor som delade vårt hus med oss. De kom fram på natten och sprang omkring på golvet, klättrade på stolar och annat och var allmänt högljudda. Tredje natten började man bli lite nojjig och de följande nätterna kändes det som att de var i sängen hela tiden, men jag tror inte att de var där en enda gång. Nick flyttade dock ut från rummet in i kyrkan istället eftersom råttorna sprang in under plankan han sov på.

Helt klart en ny upplevelse att dela rum med ett gäng råttor. En helt okej story så här i efterhand i alla fall.

För att hålla er up to date så är här ett svenskt team här nu. Ikväll hade vi vår sista kväll med dem eftersom vårt team lämnar imorgon lunch för att åka ut till en by där vi ska sova en natt och predika i kyrkan där på lördagen. Sen åker vi tillbaka hit till vårt hotell igen, men då har Sverige-teamet lämnat. Har varit underbart att få hänga med lite svenskar igen. Första gången på 4 månader som jag träffar så många svenskar på en gång. Dessutom välsignade dom mig med ett 230 grams marabou mjölkchoklad som de hade med sig från Sverige. När de gav det till mig var de väldigt hemlighetsfulla och noga med att ingen annan såg det och så sa de till mig "göm det och dela det inte med någon". "Uppfattat".

Ha de bra

Bilder från byn

Gangha, vår guide och tolk

Joanna visar hur mätt man är efter två frukostar, på väg att äta tidig lunch

De sa att vi skulle ta bussen klockan 9. På Nepali betyder det uppenbarligen något annat

Full buss på väg till byn, vi hade dock bokat platser vilket var trevligt, förutom att en kvinna sov mot min rygg halva vägen

Klockan 9 betyder klockan 14

Pimp my ride

Så här såg byn ut, massa terrasser 

Kille plöjer och pratar i mobil 

Så här såg det också ut i byn 

Så här såg jag ut i byn

Posar uppe på toppen, till höger vår guide för dagen, CS 

Kyrkan och huset vi bodde i (de två byggnaderna som är som ett upp och ner L, snett neråt höger från mitt finger 

Jag försöker äta sugar-cane. Inte helt lätt som ni ser. Man skulle bita av barken och sen tugga den söta insidan och spotta ut det. Inomhus, så det var fint när vi kom dit, när vi gick lämnade vi vars en liten fin hög med tuggat träd på golvet. Kändes lite märkligt, men helt ok här.

Vi ville uppleva hur det var att bära ved, för det tar upp en stor del av tiden när man inte har el att laga mat med. Då tog de oss en liten bit iväg, högg ner smala lätta pinnar åt oss som vi fick bära, de ville inte att vi skulle överanstränga oss. 

Nyrostade jordnötter fick vi på många ställen, när vi frågade om var vi skulle lägga skalen så fick vi det här pappret på ett ställe, som helt klart ser ut som en stencil från skolan. "Jo, det är sant, västerlänningarna använde min läxa för att slänga jordnötsskal på" 

På promenad i byn, inga riktiga stigar utan man gick på kanten av terrassfälten

Återkommer med videos och ett inlägg dedikerat till Grandma

Mer från byn

Tänkte summera lite vad vi gjorde ute i byn dag för dag.

Vi kom dit i fredags och blev inhysta i ett hus som bestod av stenar ihopsatta med jord. Det kom några locals och lagada mat till oss. Matlagningen började med att de slaktade en kyckling. Väldigt gott, jag vet inte hur de hade kryddat det, men gott var det.

På lördagen var det gudstjänst och jag predikade. Efteråt tackade de mig för ett utmanande budskap. Jag blev lite nervös för att jag hade gått för hårt fram, jag känner ju trots allt inte kulturen så bra, men Gangha (vår guide och tolk som växte upp i byn) sa att det var bra så jag får lita på honom. På eftermiddagen tog CS (en bybo) oss till en liten grotta som var helig för buddhister, där fanns vatten på botten som var pure där de badade ibland. På kvällen, precis som andra kvällar lagade "Grandma" mat till oss. Grandma ska jag skriva mer om i ett annat inlägg. All mat lagades över öppen eld. Runt elden satt vi också på kvällarna och pratade och höll värmen.

Dagen efter var Tamang (folkgruppen som byn tillhör) nyår. Detta innebar att folk hade lite mer mat än vanligt, vilket de ville bjuda oss gäster på. Så den dagen hade vi först frukost, sen fick vi mat först i ett hus och sen i ett annat hus och när vi komm tillbaka så hade Grandma lagat lunch till oss. Spymätta gick vi sedan upp på en topp med tämligen fin utsikt.

På måndagen fick vi reda på att vår guide hade bjudit in församlingen så att vi kunde undervisa dem. De skulle komma kl 11, vi fick reda på det kl 11. Som tur är så är Nepaleserna sällan i tid. Så vi hann förbereda oss lite innan de kom.

På tisdagen var det samma sak. Byborna kom kl 12 och vi delade lite med dem. Vi försökte vara lite mer interaktiva den här gången och få dem att tala lite, men det gick inte. Det ligger inte i deras kultur att ställa frågor på det sättet som vår undervisningsform är i Sverige. När någon talar lyssnar man. Så när vi var klara så bjöd jag in dem att komma på kvällen och sitta med oss runt elden om de ville fråga något eller om de ville umgås. Gangha översatte till dem, de nickade och sa något och Gangha sa till oss "ja de kommer ikväll så kan ni dela mer". Inte riktigt vad jag tänkt mig och min teammates var väl sådär imponerade. Men det blev väldigt bra. Vi höll ett bibelstudie om Maria och Marta och vi fick faktiskt igång dem lite.

Sista dagen i byn skulle vi gå till en annan by två timmar bort för Ganghas fru ville se den. Så vi gick två timmar och kom till en by. När vi varit där i c:a 10 minuter sa frun "ok" och sen gick vi två timmar tillbaka igen. Nu hade hon sett den. De har inte samma syn på avstånd här.

På torsdagen gick vi upp vid 7 och åt frukost, kl 8 gick vi mot bussen en timme bort för den skulle komma kl 9. Kl 10 kom bussen och var så full att vi inte kunde gå på den. Tänk då på att i Nepal kan man sitta på taket på bussarna också, och t.o.m. det var fullt. Ett par minuter senare kom det dock en lastbil som vi kunde lifta med (ganska vanligt i Nepal) Så vi stod på flaket på en lastbil med sådär stötdämpning på skumpiga smala serpentinvägar och höll i oss allt vad vi kunde. Ibland fick man ducka för grenar som slog in över flaket. Det var lite som att åka berg och dalbana, fast utan att det var säkert. Helt klart en upplevelse.

Sammanfattningsvis så var det en fantastisk vecka. När vi satt runt elden en kväll tänkte jag "hur hamnade jag här, ute på landsbygden i nepal runt en eld tillsammans med underbara människor". Hade jag inte varit kristen hade jag aldrig hamnat där. Tack Gud för äventyret.

Sådär, tillbaka

Hej alla,

Nu är jag tillbaka igen från min byvistelse. Det var helt klart en intressant upplevelse. Byn i fråga heter Mahader Kharka och består av ungefär 100 byggnader. Alla utom två affärer, en mjölkvarn och kyrkan är hus för bönder. Alla försörjer sig på lantbruk. En av de första sakerna vi såg när vi kom till byn var en man som plöjde sin åker med en träplog fastspänd på två oxar. Det kändes som att resa i tiden, tillbaka till 1800-talets Sverige. Fram tills hans mobil ringde och den välbekanta nokia-ringsignalen tog oss tillbaka till nutiden. Helt klart en lustig kontrast som jag lyckades fånga på bild.

Jag ska dela mer av min vecka imorgon för jag ska sova nu, men jag kan berätta att jag har stories om råttor, en fantastisk krutgumma, och massor av mat. Kort sagt, det har varit underbart.

Ha en bra kväll

Farväl civilisation

Det kändes lite som att jag sa farväl till civilisationen när jag landade på flygplatsen i Katmandu. I Katmandu hade vi el efter ett schema och det kändes U-land. Sen åkte vi till Nouwakot, här börjar vi alla få cravings för västerländsk mat. El och internet kommer och går utan något schema. Imorgon tar jag det sista lilla steget för att verkligen säga adjö till civilisationen. Om jag är rätt informerad, vilket man sällan är här, så finns det varken el eller färskt vatten i byn. Jag har laddat med lite choklad, ett choklad för varje dag. Kommer ihåg det som en stor tröst under fältdygnen i lumpen. Jag tror jag var den enda i min pluton som hade chokladfläckar på min uniform.

Ärligt talat så är jag inte så nervös för byvistelsen, men det ska bli spännande och intressant att se hur de lever. Jag vet inte riktigt vad vi kommer göra och bidra med här i byn, jag kommer antagligen predika, mer än så vet vi inte. Min inställning är faktiskt att åka dit och lära. Jag vill förstå hur det är att vara fattig. Jag tror och hoppas att det kommer göra mitt hjärta mjukare för många frågor. Och jag är otroligt förväntansfull för att få se Gud verka i fattiga förhållanden.

Så vi hörs om en vecka.
Ha de bra tills dess.

Bilder!

Typisk nepali-väg ungar som leker, kvinnar som bär på något, motorcykel och buss med folk på taket 

Vi på en restaurang i Katmandu, antagligen skrattar vi åt en felstavning på menyn 

Megan på apoteket. Såg ut som att allt var huller om buller på hyllorna 

Ursäkta, är den här filmen äkta? 

Oat skor 

Gathund, de är lite äckliga 

Dock inte lika äckliga som den här toaletten 

Mycket färger i Nepal

Spel som de spelar överallt, som couronne, fast utan köer, man skjuter med fingrarna istället

Jag spelar Jesus i ett drama på en gata, västerlänningar drar stor publik här

Hängbro över flod, i bild min ginger-vän från honolulu-teamet som är här samtidigt

Nepaleser är mästare på att bära saker

Söt gathundvalp som några kids satt ett "koppel" på 

Här var vi och bad en dag, det var här som kvinnor började säljas från Nepal till Indien. Kungen hade sitt palats här och han hade massa dansöser. När det gick sämre för honom och han inte hade så mycket pengar längre började han sälja av sina dansöser till Indien istället.

Klassisk "västerlänning med lokala kids"-bild