Det har gått nästan en vecka sen jag bloggade förra gången, skäms lite, men nu får ni ett nytt inlägg.
Så vad har hänt sen sist undrar ni kanske. Vi har haft vår sista vecka i Battar, Nouwakot och jag har haft(har) min första bekantskap med magsjuka i ett U-land. Några stories däremellan.
En av dessa stories var när vi skulle åka upp till en skola som låg ungefär en timme bort, där skulle vi göra några draman och berätta lite om human trafficking för att sprida kunskap om det. Den lilla minibussen som vi hade hyrt för dagen har vi använt några gånger förut och det är väl en av de första minibussarna som kom till Nepal när gränsen öppnades för cirka 50 år sedan. En liten rostig brun sak där passagerardörren stängs med hjälp av ett skjutlås (tror jag det heter, ett sånt som sitter på toaletter ibland) och där man kan se vägen genom en spricka i golvet. Jag fick äran att sitta fram en gång när vi åkte med den, då satt jag nästan rakt på motorn, tämligen hårt och varmt. I alla fall, när vi var nästan framme vid skolan kom vi till en backe som var full med stora stenar som föraren fick sicksacka emellan. Vid ett tillfälle när han svängde höger tänkte jag "hmm jag skulle passerat runt den stenen, inte över den, men han känner väl sin bil bättre än jag gör". Det gjorde han inte. Pang! Som tur var körde vi inte så fort så ingen skadade sig eller fick ens ett blåmärke. När vi backade tillbaka lite var där en halvmeter stor pöl med olja. Det var det oljetråget tänkte jag. Jag böjde mig ner för att se hur det såg ut under bilen. Det visade sig att vi träffat en stor sten klockrent med en av bultarna som håller fast oljetråget och bulten hade då lossnat. Oljetråget var alltså helt. Vi fick gå upp sista biten till skolan, men när vi var klara två timmar senare åkte vi tillbaka igen med samma bil. Smått mirakulöst.
Näst sista dagen i Battar så spelade jag fotboll tillsammans med en liten kille som jag lärt känna och spelat en del fotboll med. Vishnu heter han, han är 13. Vi spelade ett tag, sen bjöd han mig med hem till hans familj som bjöd på te och frågade ut mig om vad jag tyckte om Nepal. Jag gav honom vår fotboll eftersom han gillade fotboll så mycket men inte hade någon egen boll. Teet smakade lite skumt och jag misstänker att det var där jag drog på mig vad det nu är som är fel med min mage. Dagen efter mådde jag jätteilla och fick inte ens behålla vatten, och absolut inte de andra saker som jag försökte mig på att äta, kex, clementin och banan. Det var i tisdags. I onsdags mådde jag betydligt bättre, vilket jag var väldigt tacksam för eftersom vi skulle åka minibuss på skumpiga vägar den dagen. I onsdagskväll gick vi till vår favoritrestaurang här i Katmandu som har väldigt god pizza. Jag överskattade min mage rejält och åt en sallad, en pizza och en lemon tart till efterrätt. Morgonen efter var jag fortfarande mätt, men vi skulle gå till vårt favoritfik för att äta frukost, och där drack jag en varm choklad, åt french toast och en stor kanelbulle. Det gjorde inte saker bättre. Så igår mådde jag värdelöst igen. Idag mår jag bättre, men inte helt återställd. Jag har dock lärt av mitt misstag och tar det lugnare med maten.
Nu sitter jag i vårt nya boende här i Katmandu och det är amazing. Vi har ett eget hus som vi bor i. Två våningar med tre sovrum, kök och vardagsrum, och ett datorrum. Internet dygnet om, även om vi inte har el hela tiden. Dessutom har vi varma duschar. Underbart. Det är lite oklart vad jag ska göra här. För det första ska jag väl försöka bli frisk. Utöver det är det oklart. Tjejerna ska jobba med ett ministry som riktar sig mot kvinnor som är i farozonen för att bli offer för prostitution, dvs kvinnor som har svårt att försörja sin familj. De kommer hålla andakter med dem och lära ut engelska och lite andra saker. På grund av kulturen här kan jag inte riktigt vara med på det. Så jag ska göra något annat. Förhoppningsvis något med kids. Vi får se.
Så det är vad som har hänt. För att summera vad jag har tänkt den här veckan så har det varit lite kämpigt. Man är inte så himla tuff när man är sjuk. Då hade man hellre varit i sin egen säng, med alla bekvämligheter som man är van vid och mat som man är van vid och inte så rackars oljig som den mesta maten är här. Så det har känts lite värdelöst, men nu när min hälsa börjar återvända så kommer moralen så sakteliga också. Det är bara en månad kvar tills vi åker till NZ och jag vill avsluta starkt, inte bara fördriva tiden. Av egen kraft blir det svårt, men jag litar till att Gud kommer ge mig passion, vilja och kraft för att fortsätta ha glädje och se mening med det jag gör här.
Ha det så bra där hemma, eller var ni nu är när ni läser det här.
Så vad har hänt sen sist undrar ni kanske. Vi har haft vår sista vecka i Battar, Nouwakot och jag har haft(har) min första bekantskap med magsjuka i ett U-land. Några stories däremellan.
En av dessa stories var när vi skulle åka upp till en skola som låg ungefär en timme bort, där skulle vi göra några draman och berätta lite om human trafficking för att sprida kunskap om det. Den lilla minibussen som vi hade hyrt för dagen har vi använt några gånger förut och det är väl en av de första minibussarna som kom till Nepal när gränsen öppnades för cirka 50 år sedan. En liten rostig brun sak där passagerardörren stängs med hjälp av ett skjutlås (tror jag det heter, ett sånt som sitter på toaletter ibland) och där man kan se vägen genom en spricka i golvet. Jag fick äran att sitta fram en gång när vi åkte med den, då satt jag nästan rakt på motorn, tämligen hårt och varmt. I alla fall, när vi var nästan framme vid skolan kom vi till en backe som var full med stora stenar som föraren fick sicksacka emellan. Vid ett tillfälle när han svängde höger tänkte jag "hmm jag skulle passerat runt den stenen, inte över den, men han känner väl sin bil bättre än jag gör". Det gjorde han inte. Pang! Som tur var körde vi inte så fort så ingen skadade sig eller fick ens ett blåmärke. När vi backade tillbaka lite var där en halvmeter stor pöl med olja. Det var det oljetråget tänkte jag. Jag böjde mig ner för att se hur det såg ut under bilen. Det visade sig att vi träffat en stor sten klockrent med en av bultarna som håller fast oljetråget och bulten hade då lossnat. Oljetråget var alltså helt. Vi fick gå upp sista biten till skolan, men när vi var klara två timmar senare åkte vi tillbaka igen med samma bil. Smått mirakulöst.
Näst sista dagen i Battar så spelade jag fotboll tillsammans med en liten kille som jag lärt känna och spelat en del fotboll med. Vishnu heter han, han är 13. Vi spelade ett tag, sen bjöd han mig med hem till hans familj som bjöd på te och frågade ut mig om vad jag tyckte om Nepal. Jag gav honom vår fotboll eftersom han gillade fotboll så mycket men inte hade någon egen boll. Teet smakade lite skumt och jag misstänker att det var där jag drog på mig vad det nu är som är fel med min mage. Dagen efter mådde jag jätteilla och fick inte ens behålla vatten, och absolut inte de andra saker som jag försökte mig på att äta, kex, clementin och banan. Det var i tisdags. I onsdags mådde jag betydligt bättre, vilket jag var väldigt tacksam för eftersom vi skulle åka minibuss på skumpiga vägar den dagen. I onsdagskväll gick vi till vår favoritrestaurang här i Katmandu som har väldigt god pizza. Jag överskattade min mage rejält och åt en sallad, en pizza och en lemon tart till efterrätt. Morgonen efter var jag fortfarande mätt, men vi skulle gå till vårt favoritfik för att äta frukost, och där drack jag en varm choklad, åt french toast och en stor kanelbulle. Det gjorde inte saker bättre. Så igår mådde jag värdelöst igen. Idag mår jag bättre, men inte helt återställd. Jag har dock lärt av mitt misstag och tar det lugnare med maten.
Nu sitter jag i vårt nya boende här i Katmandu och det är amazing. Vi har ett eget hus som vi bor i. Två våningar med tre sovrum, kök och vardagsrum, och ett datorrum. Internet dygnet om, även om vi inte har el hela tiden. Dessutom har vi varma duschar. Underbart. Det är lite oklart vad jag ska göra här. För det första ska jag väl försöka bli frisk. Utöver det är det oklart. Tjejerna ska jobba med ett ministry som riktar sig mot kvinnor som är i farozonen för att bli offer för prostitution, dvs kvinnor som har svårt att försörja sin familj. De kommer hålla andakter med dem och lära ut engelska och lite andra saker. På grund av kulturen här kan jag inte riktigt vara med på det. Så jag ska göra något annat. Förhoppningsvis något med kids. Vi får se.
Så det är vad som har hänt. För att summera vad jag har tänkt den här veckan så har det varit lite kämpigt. Man är inte så himla tuff när man är sjuk. Då hade man hellre varit i sin egen säng, med alla bekvämligheter som man är van vid och mat som man är van vid och inte så rackars oljig som den mesta maten är här. Så det har känts lite värdelöst, men nu när min hälsa börjar återvända så kommer moralen så sakteliga också. Det är bara en månad kvar tills vi åker till NZ och jag vill avsluta starkt, inte bara fördriva tiden. Av egen kraft blir det svårt, men jag litar till att Gud kommer ge mig passion, vilja och kraft för att fortsätta ha glädje och se mening med det jag gör här.
Ha det så bra där hemma, eller var ni nu är när ni läser det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar