Tillbaka i NZ! Vilket såklart innebär att det är dags för sagan om ringen-citat igen.
Så igår tog jag en fantastisk dusch. Varmt vatten och ordentligt tryck. Tror det var en hel del smuts som suttit där ett bra tag som jag blev av med nu. Tror bland annat att jag har haft schampoorester i håret sen jag duschade första gången i Nepal.
Anyways. Jag är tillbaka i NZ och det känns skönt och konstigt på samma gång. Att få gå omkring i grönskan och den rena luften här är helt underbart. Och tystnaden, ibland när jag är tyst och ensam tror jag att jag är döv. Det är så fantastiskt, underbart, härligt (och andra superlativ (jag vet att det inte är superlativ, men min farfar brukade säga så)) tyst. Inga bilar som tutar, inga bilar alls faktiskt, inga herrelösa hundar som skäller hela natten och inga lekande barn. Bara tyst.
Samtidigt känns det lite konstigt att vara här. Jag vet inte hur jag ska beskriva det än, vet liksom inte riktigt vad jag känner. Känns konstigt. Igår när jag kom tillbaka ville jag mest åka hem och kände inte alls för att spendera två veckor i NZ. Idag tycker jag inte det, det är väldigt roligt att träffa alla igen och få slappna av lite till i den här bubblan/växthuset innan det är dags att återvända till "verkligheten" igen. Och vi kommer ju göra mycket viktigt här den sista tiden. Denna veckan har vi undervisning om identitet, så vi får fundera över vem vi är och hur svaret på den frågan har ändrats de senaste sex månaderna. Helt klart nyttigt och skönt att inte bara bli utslängd i vardagen igen, för det är inte säkert att det är helt lätt att komma hem igen.
Samtidigt hade jag nog trott att det skulle kännas mer att komma hem till västvärlden igen. Njuta mer av en riktig säng, rent kranvatten, mat och andra grejer. Jag tror och hoppas att det är för att jag inser att de sakerna inte är så viktiga för mig. Men det är kanske bara en förhoppning.
Kort kan jag väl sammanfatta det som att jag inte har landat än, vilket inte är så konstigt eftersom jag kom hem igår och fortfarande är jetlagged. Jag ser fram emot att ställa om till NZ tid (7 timmars skillnad från Nepal) för att sedan ställa tillbaka till Sverigetid (12 timmar från NZ) när jag precis anpassat mig.
Nu känns det mest som att jag svamlar så jag ska sluta. Ha det bra, så ses vi supersnart, iaf ni som är i Sverige, annars får ni vänta.
Så igår tog jag en fantastisk dusch. Varmt vatten och ordentligt tryck. Tror det var en hel del smuts som suttit där ett bra tag som jag blev av med nu. Tror bland annat att jag har haft schampoorester i håret sen jag duschade första gången i Nepal.
Anyways. Jag är tillbaka i NZ och det känns skönt och konstigt på samma gång. Att få gå omkring i grönskan och den rena luften här är helt underbart. Och tystnaden, ibland när jag är tyst och ensam tror jag att jag är döv. Det är så fantastiskt, underbart, härligt (och andra superlativ (jag vet att det inte är superlativ, men min farfar brukade säga så)) tyst. Inga bilar som tutar, inga bilar alls faktiskt, inga herrelösa hundar som skäller hela natten och inga lekande barn. Bara tyst.
Samtidigt känns det lite konstigt att vara här. Jag vet inte hur jag ska beskriva det än, vet liksom inte riktigt vad jag känner. Känns konstigt. Igår när jag kom tillbaka ville jag mest åka hem och kände inte alls för att spendera två veckor i NZ. Idag tycker jag inte det, det är väldigt roligt att träffa alla igen och få slappna av lite till i den här bubblan/växthuset innan det är dags att återvända till "verkligheten" igen. Och vi kommer ju göra mycket viktigt här den sista tiden. Denna veckan har vi undervisning om identitet, så vi får fundera över vem vi är och hur svaret på den frågan har ändrats de senaste sex månaderna. Helt klart nyttigt och skönt att inte bara bli utslängd i vardagen igen, för det är inte säkert att det är helt lätt att komma hem igen.
Samtidigt hade jag nog trott att det skulle kännas mer att komma hem till västvärlden igen. Njuta mer av en riktig säng, rent kranvatten, mat och andra grejer. Jag tror och hoppas att det är för att jag inser att de sakerna inte är så viktiga för mig. Men det är kanske bara en förhoppning.
Kort kan jag väl sammanfatta det som att jag inte har landat än, vilket inte är så konstigt eftersom jag kom hem igår och fortfarande är jetlagged. Jag ser fram emot att ställa om till NZ tid (7 timmars skillnad från Nepal) för att sedan ställa tillbaka till Sverigetid (12 timmar från NZ) när jag precis anpassat mig.
Nu känns det mest som att jag svamlar så jag ska sluta. Ha det bra, så ses vi supersnart, iaf ni som är i Sverige, annars får ni vänta.
1 kommentar:
Varför måste jag vänta? På oklara grunder tycker jag att det är djupt orättvist!
Skicka en kommentar