Hemma!

Sådär! Det var dom sex månaderna.

I backspegeln har det gått väldigt fort och det känns lite märkligt att vara hemma. Man rycks ju upp från en vardag som har sett väldigt annorlunda ut och slängs rakt in i en annan. Jag var på föreläsning idag t.ex. (så går det om man kuggar tentor). Man säger hejdå till människor som man har växt med och som man har rest och gjort massa saker med (läs nedanstående 75 inlägg) och man vet inte när man ses igen. Den som bor närmast bor i Wien, så det är ju en bit bort. Jag vet ju inte om jag någonsin kommer tillbaka till basen på NZ heller och även om jag gör det så kommer jag ju inte tillbaka till den gemenskapen som jag lämnade, den kommer aldrig mer finnas igen.

Så man lämnar allt det och slängs in i livet här, det är inte en helt lätt omställning även om det är fantastiskt att träffa familj och vänner och alla mina bröder och systrar här hemma. Det tar ett tag att landa, vad nu det betyder. Ett bättre sätt att uttrycka det är att det tar ett tag att ställa om från en period av mitt liv till en annan.

Dessutom är det ju nu den riktiga utmaningen kommer. Nu har jag lärt mig massor. Lärjungaträning går i stort ut på att lära sig att leva som en lärjunge och vad det innebär. Hur vandrar jag i min vardag med Gud, och det är ju det här som är min vardag. Hur lever jag ut min tro när jag pluggar, hur ärar jag Gud när jag umgås med vänner, hur hjälper jag till att skapa en fantastisk församling som verkligen är Jesu kropp, hur lägger jag upp min dag för att se till att bli påfylld av Guds kärlek som är drivkraften för en troende och hur gör jag för att sprida vidare den kärleken till andra? Den utmaningen ser jag verkligen fram emot.

Jag ska skriva ett par inlägg till innan jag lägger ner den här bloggen så stay tuned.
Ha de gott!

PS. Ni som är vän med mig på facebook kan kolla på min timeline så ligger det en film om vår Nepal-resa där.

We are sitting on a field of victory, enjoying a few well earned comforts

Pippin efter att ha vunnit slaget vid Isengård tillsammans med enterna.

Det var precis så här jag tänkte när jag kom "hem" till NZ och västvärlden efter mina tre månader i Nepal. Efter att ha levt tre månader i ett u-land skulle jag äntligen få njuta av lite välförtjänt västerländsk komfort. Och jag har njutit av västerländsk komfort. Vad jag däremot förstått idag är att de inte precis är välförtjänta.

Jag chattade lite kort på facebook med en kille som jag lärt känna i Nepal. Jag skrev om honom i ett tidigare inlägg, han som går upp fem på morgonen för att gå till skolan och på eftermiddagen går han ut och umgås med gatubarnen i Katmandu. Jag hade börjat skriva meningen "det är skönt att vara tillbaka och njuta av lite välförtjänt komfort" när jag insåg hur ignorant jag var. Det enda jag gjort för att, enligt mig själv, förtjäna komforten var att leva hans liv i tre månader. Fast en light-version. Så det var en ögonöppnare.

Ha de gött där hemma

How do you pick up the threads of an old life?

Frodo spekulerar

Och det är väl det jag gör här nu också. Mina tankar flyger både hit och dit. På ett sätt är det skönt och kul att vara tillbaka på basen och träffa alla igen. På ett annat är det först nu som jag inser att jag ska säga hejdå till människor som jag umgåtts med, levt med rättare sagt, dygnet om i månader. Och ingen av de jag säger hejdå till bor i Sverige. En bor i Österrike, en i Schweiz, en i England. Resten bor på vår grannkontinent i väster. När jag säger hejdå till dem vet jag inte när jag kommer se dem igen. Och om jag vill träffa dem får jag köpa en flygbiljett för några tusen. Vilket är drygt.

Jag hade det ganska tufft i början på veckan på grund av ovan nämnda problem, men efter rejält med bön och vila nu under helgen så mår jag bättre. När man fokuserar på Gud blir alla problem betydligt mindre. Då får man inte bara tröst utan man får också ett evighetsperspektiv vilket också löser måna problem. Jag behöver inte vara så ledsen för att inte träffa alla vänner här resten av mitt liv. Vi kommer spendera evigheten tillsammans. Och förhoppningsvis behöver vi inte plan för att flyga då...(jag håller tummarna för det).

Hur som helst, denna veckan kommer vi ha debrief, prata om hur vi hanterar att komma hem och så där. Det blir säkert nyttigt. Och så kommer vi umgås så mycket som möjligt så klart. På onsdag kommer vi dela om våra outreachs för alla som vill lyssna och på  fredag är det graduation. På lördag åker jag. Sen har det gått sex månader, nästan.

Ha de bra

The filth of Saruman is washing away...

Tillbaka i NZ! Vilket såklart innebär att det är dags för sagan om ringen-citat igen.

Så igår tog jag en fantastisk dusch. Varmt vatten och ordentligt tryck. Tror det var en hel del smuts som suttit där ett bra tag som jag blev av med nu. Tror bland annat att jag har haft schampoorester i håret sen jag duschade första gången i Nepal.

Anyways. Jag är tillbaka i NZ och det känns skönt och konstigt på samma gång. Att få gå omkring i grönskan och den rena luften här är helt underbart. Och tystnaden, ibland när jag är tyst och ensam tror jag att jag är döv. Det är så fantastiskt, underbart, härligt (och andra superlativ (jag vet att det inte är superlativ, men min farfar brukade säga så)) tyst. Inga bilar som tutar, inga bilar alls faktiskt, inga herrelösa hundar som skäller hela natten och inga lekande barn. Bara tyst.

Samtidigt känns det lite konstigt att vara här. Jag vet inte hur jag ska beskriva det än, vet liksom inte riktigt vad jag känner. Känns konstigt. Igår när jag kom tillbaka ville jag mest åka hem och kände inte alls för att spendera två veckor i NZ. Idag tycker jag inte det, det är väldigt roligt att träffa alla igen och få slappna av lite till i den här bubblan/växthuset innan det är dags att återvända till "verkligheten" igen. Och vi kommer ju göra mycket viktigt här den sista tiden. Denna veckan har vi undervisning om identitet, så vi får fundera över vem vi är och hur svaret på den frågan har ändrats de senaste sex månaderna. Helt klart nyttigt och skönt att inte bara bli utslängd i vardagen igen, för det är inte säkert att det är helt lätt att komma hem igen.

Samtidigt hade jag nog trott att det skulle kännas mer att komma hem till västvärlden igen. Njuta mer av en riktig säng, rent kranvatten, mat och andra grejer. Jag tror och hoppas att det är för att jag inser att de sakerna inte är så viktiga för mig. Men det är kanske bara en förhoppning.

Kort kan jag väl sammanfatta det som att jag inte har landat än, vilket inte är så konstigt eftersom jag kom hem igår och fortfarande är jetlagged. Jag ser fram emot att ställa om till NZ tid (7 timmars skillnad från Nepal) för att sedan ställa tillbaka till Sverigetid (12 timmar från NZ) när jag precis anpassat mig.

Nu känns det mest som att jag svamlar så jag ska sluta. Ha det bra, så ses vi supersnart, iaf ni som är i Sverige, annars får ni vänta.

Hejdå Nepal!

Sista inlägget från Nepal. Imorgon kl 15 flyger vi österut via Korea till NZ.

Tänkte sammanfatta med två listor.

Saker jag kommer sakna med Nepal (helt ärligt den svåraste listan att sätta ihop)
- De människor som vi lärt känna här, några av de som vi arbetat med här är helt underbara människor som man önskar att man kunde vara lite närmre och spendera mer tid med. Dom kommer man sakna.
- Gästvänligheten, Nepaleserna är så sjukt välkomnande och är snabba att bjuda in en på te i deras hem. Gästvänligheten leder förvisso också till att de lassar upp tre portioner mat på ens tallrik trots att man säger att man är mätt, men man får ta det onda med det goda.
- Det här är sjukt cheesy, men Nepalesernas leende är i en klass för sig, jag vet inte vad det är med det, men det är outstanding
- Priserna, tänk om man kunde gå in på en restaurang och få ganska schysst ryggbiff för 50 spänn och en coca för en dryg femma.

Det är allt jag kommer på nu, får se om jag kommer på mer när jag inte är här längre.

Saker jag inte kommer sakna med Nepal
- Tutande, alla rackarns tutor överallt, bara massa tut hela tiden och dessutom har många pimpat sina bilar med tutor med melodier, det är helt vansinnigt störigt
- Skräpet, det här landet är så otroligt skitigt, speciellt Katmandu, kanske om något år att soptunnan kommer till Katmandu
- Rökelse, all rökelse som dom tänder för att behaga sina gudar eller Buddha(jag inser att "Buddha" är en förenkling, ni får ursäkta, jag är inte helt insatt) är vidrig. En sötsliskig rök som får en att må illa.
- Dåliga duschar, längtar verkligen efter en dusch med varmt vatten och bra tryck
- Pruta, jag hatar att pruta, längtar efter att gå in i en butik och betala vad det står på prislappen, då vet man iaf att man blir lurad.
- Dåligt kranvatten, tänk att bara kunna öppna kranen och dricka vattnet, fantastiskt
- Musiken, fruktansvärd, går ej att beskriva, måste upplevas. Kort sagt kan man säga att ett luciatåg på dagis sjunger med mer bas i rösten än vad de gör här
- Att gå in och sätta på sig långkalsonger, det ska vara tvärtom
- Att vara hemlös, jag börjar sakna att ha ett hem, vi har ju flängt runt här och jag hade ju inget riktigt hem i NZ heller, ska bli skönt att vara någonstans där det känns som hemma.

Det är allt jag vill skriva, tillräckligt med gnäll så.

Med det sagt så vill jag säga att jag utan problem kan se mig själv jobba i ett liknande land i framtiden. Just nu känns det t.o.m. troligt. Men det ligger i framtiden, jag får se vad Gud har i kikaren.

Anyways, imorgon lämnar vi och det ska faktiskt bli skönt, känner mig klar för den här gången, och redo att få smaka på lite västerländsk lyx och träffa alla där hemma igen. Tre månader i ett U-land är tillräckligt för att vara första gången känner jag. Nästa gång kommer jag vara mer förberedd på vad jag ska möta.

Nästa inlägg från NZ (eventuellt Korea)
Ha det bra där hemma

Äntligen bilder

Sverige-teamet som vi träffade i Kouwakot, det var från dem jag fick chokladen 

Dörren till vår minibuss trillar av medans vi kör, inga problem lägg den bara på taket så länge 

Här sov jag en natt när vi var ute i byn, jag har sovit på bättre ställen 

Vi (tjejerna) servar våra städerskor på hotellet genom att bjuda på fika och massage

Hotellpersonalen lär oss dansa, det här movet kallas för "shower and the tap" 

Sista bilden på mitt skägg, det behövde en trimning som jag inte orkade göra, så jag klippte och rakade av det istället, det höll mig sysselsatt en stund. 

Utan skägg, med tolk. Tanuja tolkade åt oss en gudstjänst. Nepaleserna är inte så långa... 

En dag målade vi ett rum åt en barnkyrka. Mitt bidrag var att måla en vägg helt blå och att måla en svensk flagga på Noas ark. 

Här är ena väggen som vi målade 

Soccer-ministry, gatubarnen står uppradade, indelade i lag och väntar på sina tröjor. Som vanligt var det Ajax hemma - Ajax borta som möttes i en träningsmatch. 

Efter fotbollsspelande, innan matutdelning samlas barnen i en ring och lyssnar på en kort predikan, det var här jag pratade om Jesus och barnen.

Vår publik på seminariet, c:a 40 ungdomar 

Köket, här lagades maten över öppen eld och här satt vi och åt. Köket saknar vägg. I Nepal är man sällan helt inomhus, det fattas ofta ett fönster eller en vägg någonstans i anslutning till det rummet man är i. 

Som avskedsgåva fick vi sjalar och jag fick en typisk nepal-hatt som var några storlekar för liten. 

Teamet före avfärd till nationalparken, dvs precis efter vi är klara med vårt missionerande. För den här gången. 

Megan hade längtat länge efter att få klappa en baby-goat. Äntligen. 

Solnedgång och turister i Chitwan National Park 

Morgonen efter åkte vi kanot på floden, kanoterna var uthuggna ur ett(1) träd och tämligen vingliga. Vilket var lite obehagligt eftersom vi passerade bara meter från människoätande krokodiler. Men de chillade lugnt på flodstranden. 

Här rider jag elefant. Man satt i en liten låda på ryggen på elefanten. Vi såg bland annat noshörningar.

Ok, allt för denna gången. Ha de bra!

Tillbaka i Katmandu, igen

Nu är vi tillbaka från vår utfärd. Ska summera den lite kort.

Det började med en lång busstur. Att åka buss här är inte som hemma, även om vi inte satt på taket den här gången. Vi åkte en ganska fin buss faktiskt, med Nepal-mått mätt, men vägarna här är inte jättejämna. Jag tror det bästa sättet jag kan beskriva färden är genom att använda några ord en liten nepalesisk kille använde för att förklara en väldigt bra bussresa han hade gjort en gång: "It was so smooth, not like a bus more like going in an airplane". Så efter fem eller sex skumpiga timmar var vi framme i en liten by.

Där var vi i tre dagar och höll vårt seminarie, det blev på något sätt den perfekta avslutningen. Det var helt klart vår största uppgift, det är inte helt lätt att underhålla en publik i c:a tre timmar (med översättning), och så fick vi en ordentlig nepalesisk by-upplevelse som avslutning, samma mat till lunch och middag tre dagar i sträck, aldrig ensamma (nepaleserna är väldigt måna om att man ska ha det bra och inte tråkigt så de lämnar aldrig en i fred, fick te på sängen en morgon när jag låg kvar för länge), utedass, ingen dusch och annat som hör till.

Sen åkte vi till Chitwan som är en nationalpark där det finns elefanter, krokodiler, noshörningar, tigrar och apor bland annat. Och vi fick se allt utom tiger. Vi red elefant ut i nationalparken och stötte på både noshörning och apor i det vilda. Ganska häftigt upplevelse faktiskt, om än väldigt turistig. Man känner verkligen skillnaden på hur vi har upplevt Nepal och hur man upplever det om man kommer hit som "vanlig" turist. Vi har verkligen kommit under ytan på Nepal och träffat och lärt känna och bott med lokalbefolkningen. Mest den kristna minoriteten men också många som inte tror på Jesus. De som kommer hit och bor i turistdelen här i Katmandu, äter här och åker till de andra turistorterna kan omöjligen se Nepal på det sättet vi har gjort.

Well well nu är vi tillbaka i Katmandu, vi bor på ett hyffsat hotell. Det är kanske inte så lyxigt med västerländskt mått mätt, men för att vara Nepal är det väldigt fint. Vi bor i turistghettot nu vilket är ganska störigt faktiskt. Innan bodde vi i ett ganska bra område utanför turistcentrum, vilket var betydligt lugnare. Jag har gått runt här idag och utforskat lite. Alla affärsinnehavare försöker locka in en i deras butik, om man går in i en måste man vara ganska viljestark för att inte handla där. En kille sa "hey friend" till mig och jag gjorde misstaget att svara, det visade sig att han lagade skor och han följde efter mig i tre kvarter och försökte övertala mig att mina skor behövde lagas innan han slutligen gav upp. Men här finns bra och lugna caféer och restauranger med västerländskt så det finns oaser man kan dra sig undan till. Där kan man få en läsk och stor chokladkaka för runt en tjuga, inte helt dumt.

På fredag bär det av till NZ, har kollat upp vilka filmer som visas på Korean Air denna månaden och har börjat planera för vilka jag ska se och i vilken ordning.

Ha en fortsatt bra söndag där hemma.