På upploppet

Nu är det nästan slut med vårt missionerande här. Vi har bara en sak kvar. Vi ska åka ut till en by/samhälle/stad fem timmars bussresa från Katmandu. Där ska vi hålla ett tvådagars seminarie. Vi har olika ämnen vi ska prata om. Jag ska prata om Justice, inget litet ämne och helt klart komplext. De andra ska prata om: Att höra Guds röst, Fatherheart of God, Worship and Identity och Lordship. Det är faktiskt lite oklart när jag ska hålla min och hur mycket tid jag kommer ha till det, men förhoppningsvis blir det av. Våra lektioner ska vara 2,5-3 timmar långa med översättning. Så länge har jag aldrig pratat inför folk, och inte utan folk heller för den delen. Så det ska bli en rolig upplevelse, jag är lagd så, tycker inte att det är så jobbigt att prata inför folk. Tack Gud.

Vill också göra lite reklam här på bloggen för en Alfa-kurs som  drar igång i kapellet på torsdag (tror jag att det är). Alfa är en kurs där man får lära sig mer om kristen tro och diskutera och ställa frågor. En gång i veckan några veckor, man börjar med att äta mat, sen hålls det ett litet föredrag och sen samtalsgrupper. Jag gick för några år sedan och det är väldigt bra. Här nedan är en länk till informationssida, där finns också en film som broder Samuel har gjort (5/5 i betyg).
Information Alfa-kurs

Känns märkligt, men bra att vara så nära slutet. Känner mig ganska färdig faktiskt, men mer om det i ett annat inlägg någon gång. Efter seminariet är det bara relaxing tills vi åker tillbaka till NZ och får träffa alla våra "kursare" igen vilket ska bli väldigt roligt.

Veckan som gått har varit ganska händelselös för mig eftersom jag blev sjuk igen denna veckan, så jag har mest tagit det lugnt på vårt hostel och återhämtat mig. Så inte så mycket att skriva.

Kom på att jag inte lagt upp så mycket bilder på sistone, ska göra det så snart som möjligt. Får se när jag har internet igen.

Hur som helst, jag har inte så mycket mer att skriva nu, så ni får ha det så bra, må våren och ljuset komma till er snart. Och Forza Milan!

Fotboll och Jesus

Ännu en vecka avklarad (nästan) och det har varit en riktigt bra vecka.

En av anledningarna till att veckan har varit så bra är vår boendesituation. Vi bor jättebra den här veckan. Fortfarande ganska långt under svensk standard, men ett steg upp från tidigare upplevelser. Vi har varmvatten, nästan alltid, ibland är det t.o.m. varmare än kroppstemperatur vilket är att föredra när man duschar. Vi har en kyl och frys som fungerar vilket innebär att vi kan laga mat själva. Vilket i sin tur innebär att vi får äta lite västerländskt och framför allt inte så fet mat. Det betyder också att vi samlas och äter på ett annat sätt nu när vi har ett kök att sitta i. Mer familjärt.

Jag var väldigt trött i början på veckan. Kände mig extremt sliten och kände mig ganska färdig med Nepal och redo att åka hem. Tack vare den fantastiska organisationen vi fått vara del av denna veckan så har det ändrats. För att beskriva det kort är det en familj som driver ett ministry med tre grenar: Ledarutbildning, Children at risk och Women at risk. Vi har tagit del av deras Children at risk-arbete. Det har inneburit att vi gått ut och pratat med gatubarn, köpt mat till dem och bjudit in dem till fotboll i onsdags.

Läs mer om organisationen här: http://www.tamiasia.org/

Så i onsdags spelade vi fotboll. På morgonen körde de runt och hämtade barnen från olika delar av Katmandu. Vi träffades hemma hos Brian och Ruth (som är familjen som vi arbetar med) och lagade mat. Sen gick vi till fotbollsplanen och spelade fotboll ett tag. Det var som att spela med knattarna nere på Lomma IP. Alla efter bollen. I halvtid hade det kommit ett gäng äldre killar som aldrig varit där innan så Brian sa till mig "Ok, these guys haven't been here before so you share a short gospel-message". Så för första gången fick jag dela evangeliet (vilket kortfattat innebär: Gud skapade världen och människan och vi hade gemenskap med Gud, människan syndade och kunde inte längre ha gemenskap med Gud, Jesus kom och dog för våra synder och om vi accepterar honom så renar Han oss från vår synd och vi kan ha gemenskap med Gud igen, och dessutom evigt liv som bonus). Underbart.

När vi spelat klart skulle jag prata om vem Jesus är, jag hade enormt stiltje i huvudet när jag skulle komma på vad jag skulle säga så jag var lite lost. Jag sa till Gud på morgonen att Han fick hjälpa mig om det var något Han ville säga för jag var nästan helt blank. Och det fantastiska var att det gjorde Han. Jag är medveten om att det här kanske låter lite weird för många av er, men så här gör Gud ibland, kanske mer än vi inser. När jag började prata så började Helig Ande berätta för mig vad jag skulle prata om. Inte ord för ord, men Han sa t.ex. "berätta för dem att jag inte ställer några krav på dem" så jag pratade lite kort om det. Och flera andra saker. Efteråt sa mina team-mates att det hade varit jättebra och att jag hade gjort ett jättebra jobb, men det var ju inte jag. Det var ju Helig Ande som pratade, inte konstigt att det blev bra.

Efter det har jag känt, Gud är med och det är Gud som gör jobbet, inte jag. Så det har gett mig lugn och mycket mer energi.

Ikväll ska vi till en dancebar och prata med kvinnorna som jobbar där och männen som besöker den, är ganska nervös faktiskt. Vet inte alls vad jag ska förvänta mig.

Ha de bra där hemma eller på skidresor eller var ni är (i USA kanske, right mr Grace)

Sista tiden

Nu vet jag på en höft vad vi ska göra här innan det är dags för oss att turista lite här innan vi åker tillbaka till NZ.

Denna veckan arbetar vi med en organisation som riktar sig till gatubarn. Varje onsdag har spelar de fotboll med kids från slummen och från olika delar av Katmandu. De åker runt och hämtar de som vill vara med, sen spelar de fotboll med dem ett tag. Efter det delar de lite kort om Jesus, och efter det delar de ut mat. Kött och Ris. Resten av veckan går de ut och pratar med barnen, köper mat till dem och bjuder in dem till onsdags-fotboll.

Ansvarig för det här är Russan (med en del hjälp såklart) som jag vill berätta lite mer om. Han är 16 år gammal, blev kristen för något år sedan. När hans pappa fick reda på det försökte han slå honom. Russan flydde upp i ett träd utan att hans pappa såg det och kunde gömma sig där. Hans pappa skrek att han inte längre var hans son och att han inte var välkommen tillbaka. Efter en natt på gatan kunde han kontakta en pastor och sin vän som han fick bo hos. Idag läser han på college. Så här ser hans dagar ut: Vaknar kl 5, går till skolan en halvtimme senare. Är i skolan tills 12, sen går han ut och pratar med gatubarn till ungefär 15. Efter det åker han hem, förbereder mat, och sen är det dags för kvällslektion mellan 17 och 18. Efter det äter han och har sin dagliga devotion innan han går och lägger sig. Tämligen inspirerande.

Så igår var vi ute mer Russan, det ska vi göra idag också. Imorgon är det fotboll. Då ska jag prata om vem Jesus är innan vi delar ut mat. På torsdag ska vi följa med en annan del av organisationen som jobbar med att lära kvinnor som kommit ur prostitution att bli frisörer, mössörer och ge manikyr och liknande. De lär dem ett yrke helt enkelt. Exakt vad jag kommer göra är lite oklart. Kommer inte ihåg vad vi ska göra på fredag, men på lördag kommer vi vara i en barnkyrka vilket mest går ut på att leka lekar.

Nästa vecka kommer vi bland annat måla två rum för barnsamlingar. Lite fysiskt arbete, ska bli skönt, faktiskt (jag är lite socialt handikappad, eller trött bara). I slutet av nästa vecka kommer vi eventuellt serva ett seminarie som ska hållas i huset vi bor i nu genom att laga mat och fika till dem. Vi får se. Veckan efter det, runt den 26e åker vi ut till en by någonstans utanför Katmandu, där ska vi hålla en mini-dts ett par dagar. Alla kommer hålla vars en lektion. Jag kommer prata om rättvisa.

Sen är det faktiskt slut. Efter det är det turistande och debrief här i Nepal fram tills den 10e då vi åker till NZ. Vi kommer spendera några dagar i nationalparken Chitwan där vi kommer rida elefant. Bland annat. Sen åker vi tillbaka till Katmandu de sista dagarna innan avfärd.

Där har ni det.
Njut av Champions league de kommande veckorna. I won't.

Tillbaka i Katmandu

Det har gått nästan en vecka sen jag bloggade förra gången, skäms lite, men nu får ni ett nytt inlägg.

Så vad har hänt sen sist undrar ni kanske. Vi har haft vår sista vecka i Battar, Nouwakot och jag har haft(har) min första bekantskap med magsjuka i ett U-land. Några stories däremellan.

En av dessa stories var när vi skulle åka upp till en skola som låg ungefär en timme bort, där skulle vi göra några draman och berätta lite om human trafficking för att sprida kunskap om det. Den lilla minibussen som vi hade hyrt för dagen har vi använt några gånger förut och det är väl en av de första minibussarna som kom till Nepal när gränsen öppnades för cirka 50 år sedan. En liten rostig brun sak där passagerardörren stängs med hjälp av ett skjutlås (tror jag det heter, ett sånt som sitter på toaletter ibland) och där man kan se vägen genom en spricka i golvet. Jag fick äran att sitta fram en gång när vi åkte med den, då satt jag nästan rakt på motorn, tämligen hårt och varmt. I alla fall, när vi var nästan framme vid skolan kom vi till en backe som var full med stora stenar som föraren fick sicksacka emellan. Vid ett tillfälle när han svängde höger tänkte jag "hmm jag skulle passerat runt den stenen, inte över den, men han känner väl sin bil bättre än jag gör". Det gjorde han inte. Pang! Som tur var körde vi inte så fort så ingen skadade sig eller fick ens ett blåmärke. När vi backade tillbaka lite var där en halvmeter stor pöl med olja. Det var det oljetråget tänkte jag. Jag böjde mig ner för att se hur det såg ut under bilen. Det visade sig att vi träffat en stor sten klockrent med en av bultarna som håller fast oljetråget och bulten hade då lossnat. Oljetråget var alltså helt. Vi fick gå upp sista biten till skolan, men när vi var klara två timmar senare åkte vi tillbaka igen med samma bil. Smått mirakulöst.

Näst sista dagen i Battar så spelade jag fotboll tillsammans med en liten kille som jag lärt känna och spelat en del fotboll med. Vishnu heter han, han är 13. Vi spelade ett tag, sen bjöd han mig med hem till hans familj som bjöd på te och frågade ut mig om vad jag tyckte om Nepal. Jag gav honom vår fotboll eftersom han gillade fotboll så mycket men inte hade någon egen boll. Teet smakade lite skumt och jag misstänker att det var där jag drog på mig vad det nu är som är fel med min mage. Dagen efter mådde jag jätteilla och fick inte ens behålla vatten, och absolut inte de andra saker som jag försökte mig på att äta, kex, clementin och banan. Det var i tisdags. I onsdags mådde jag betydligt bättre, vilket jag var väldigt tacksam för eftersom vi skulle åka minibuss på skumpiga vägar den dagen. I onsdagskväll gick vi till vår favoritrestaurang här i Katmandu som har väldigt god pizza. Jag överskattade min mage rejält och åt en sallad, en pizza och en lemon tart till efterrätt. Morgonen efter var jag fortfarande mätt, men vi skulle gå till vårt favoritfik för att äta frukost, och där drack jag en varm choklad, åt french toast och en stor kanelbulle. Det gjorde inte saker bättre. Så igår mådde jag värdelöst igen. Idag mår jag bättre, men inte helt återställd. Jag har dock lärt av mitt misstag och tar det lugnare med maten.

Nu sitter jag i vårt nya boende här i Katmandu och det är amazing. Vi har ett eget hus som vi bor i. Två våningar med tre sovrum, kök och vardagsrum, och ett datorrum. Internet dygnet om, även om vi inte har el hela tiden. Dessutom har vi varma duschar. Underbart. Det är lite oklart vad jag ska göra här. För det första ska jag väl försöka bli frisk. Utöver det är det oklart. Tjejerna ska jobba med ett ministry som riktar sig mot kvinnor som är i farozonen för att bli offer för prostitution, dvs kvinnor som har svårt att försörja sin familj. De kommer hålla andakter med dem och lära ut engelska och lite andra saker. På grund av kulturen här kan jag inte riktigt vara med på det. Så jag ska göra något annat. Förhoppningsvis något med kids. Vi får se.

Så det är vad som har hänt. För att summera vad jag har tänkt den här veckan så har det varit lite kämpigt. Man är inte så himla tuff när man är sjuk. Då hade man hellre varit i sin egen säng, med alla bekvämligheter som man är van vid och mat som man är van vid och inte så rackars oljig som den mesta maten är här. Så det har känts lite värdelöst, men nu när min hälsa börjar återvända så kommer moralen så sakteliga också. Det är bara en månad kvar tills vi åker till NZ och jag vill avsluta starkt, inte bara fördriva tiden. Av egen kraft blir det svårt, men jag litar till att Gud kommer ge mig passion, vilja och kraft för att fortsätta ha glädje och se mening med det jag gör här.

Ha det så bra där hemma, eller var ni nu är när ni läser det här.

Nostalgisk

Det är märkligt hur man blir när man är borta från sitt hemland en längre tid. Som jag berättat tidigare fick jag ett marabou mjölkchoklad av team Sweden. Vad jag glömde säga var att jag också fick två påsar med blåbärssoppa-mix. En av dem avnjuter jag nu, för att maxa nostalgin så lyssnar jag på vasaloppsjingeln.

Reflektion från byturen

Det har gått några dagar efter byturen och jag tänkte reflektera lite kort.

En av de sakerna som kändes jobbigast när vi kom tillbaka var känslan av att vi hade gått igenom allt helt i onödan. Om man nu ska göra något jobbigt vill man kunna väga mödan mot resultatet. Det kunde vi inte i det här fallet. Vi kunde inte se att vi hade gjort någon skillnad överhuvudtaget. Vi åkte dit för att predika på deras lördagsgudstjänst och stärka deras församling. Och det behövs verkligen på sina håll här i Nepal. Många vänder sig bort från hinduismen för att följa Jesus, men det är en ung kristen nation så det saknas ofta djup och kunskap. Därför kan vi bidra med något som har fått vår utbildning, både de senaste månaderna och en kristen utbildning på hemmaplan i våra församlingar.

Församlingen som vi besökte nu var väldigt bra. De hade en jättebra pastor, flera olika grupper i veckan för fördjupning och gemenskap och dessutom tog de hand om 15 föräldralösa barn. Visst de tyckte att det var kul att vi kom, men vad gjorde vi för skillnad? Om vi nu gjorde någon skillnad. Vi kunde inte se det i alla fall. På lördagkvällen när vi kommit hem bad vi att det vi gjorde skulle fått betyda något för någon och att Gud skulle vattna det lilla frö vi eventuellt planterade.

På måndagen fick vi svar. Det kom tre stycken från församlingen som hade blivit så uppmuntrade av vårt besök att de absolut ville träffa oss igen. En kille och två tjejer i min ålder gjorde samma utfärd som vi hade (gjort fast tvärtom). De vandrade 2-3 timmar och åkte buss en bit. De hängde med oss och vi delade mer om vad vi har lärt oss i ungefär två timmar. Vi bad för dem och sen gick de tillbaka igen. Uppför. Tillbaka till sin by. så minst tre timmar hit och antagligen fyra eller fem timmar tillbaka bara för att umgås med oss i två timmar.

Uppenbarligen hade det effekt att vi kom till dem i deras by. Det återupprättade hela byvistelsen.

Så vad kan man lära av det här. Att man har ingen aning om hur ens handlingar påverkar andra. Saker som man själv inte ser något värde i kan betyda massor för någon annan. Speciellt ni kristna som läser bloggen kan hämta mod ur det här. Bibeln säger att vi sprider Jesu doft var vi än går (2 kor 2:14-16), fantastiskt!

Ha en bra dag där hemma!