Tonight you will sleep in peace. Welcome Frodo of the Shire

Galadriel när gänget kommer till stället med träden

Vi fortsätter vår historia där vi slutade, när vi kom fram till Gordon.

Vi var väldigt obekväma när vi kom fram, trots allt så skulle vi knacka på någons dörr och hoppas att vi skulle få stanna där. Dessutom så kände vi honom lite grann så han hade ingen riktig möjlighet att säga nej. Det kändes lite som att vi överföll hans hem. På vägen dit hade vi funderat på lite olika scenarion, "tänk om han har gäster". När vi kom fram stod det flera bilar utanför hans hus... Gordon har ett ganska intressant hus, det tog oss en liten stund att förstå var vi skulle gå in. Det visade sig att man skulle gå upp en våning på utsidan av huset, och när man kom upp på däcket där var hela väggen av glas och dörren mitt på. På andra sidan glaset var vardagsrummet där det givetvis satt c:a 8 personer. Så i princip dök vi upp mitt i Gordons vardagsrum när han hade gäster. Helt klart obekvämt.



Gordon blev lite tagen på sängen, men han är en underbar människa och gav oss ett varmt välkomnande. När han först öppnade dörren var det en något obekväm situation där alla mest svamlade och vi visste inte riktigt vad vi skulle säga. Jag lyckades haspla ur mig "peace over this house" eftersom Jesus säger till lärjungarna att göra det. Ja, jag har blivit ganska utskrattad för den hälsningsfrasen den senaste veckan. Välförtjänt, men det bjuder jag på. Det var i alla fall bibliskt (dessutom gör ju Jesus också lite märkliga saker, t.ex. spottar han en blind kille i ansiktet för att hela honom).

Anyway, Gordon släppte in oss och efter mötet bjöd han oss på te och bra samtal och sen fixade han platser vi kunde sova på. Tjejerna fick ett rum och jag fick en madrass i ett annat rum. Det är faktiskt första gången sen jag kom till NZ som jag sovit ensam i ett rum. Kändes lite märkligt, men väldigt skönt. Speciellt skönt att vakna ensam i ett tyst rum. Vi gick upp vid 8 på fredagsmorgonen och fick frukost av Gordon. Det serverades Weet-bix, en NZ specialitet. Man kan säga att det är en havrekub som man lägger i mjölk och äter den när man tycker att den är lagom mjuk.

Weet-Bix, med mjölk och socker smakade det inte alls dumt...

För att betala tillbaka för Gordons gästvänlighet hjälpte vi honom med att riva ett badrum och dra upp heltäckningsmattor i ett rum han skulle renovera. Det gjorde vi i två timmar ungefär, kändes bra att inte bara snylta. Efter arbetspasset åt vi lunch och sen körde Gordon oss till ett litet samhälle som heter Pleasant Point vilket är ett ganska lustigt namn.

Jag river badrum, glömde visst att vrida på bilden, too late nu

Sophie (kommer ni ihåg henne?) hade tipsat oss om att ta oss till Lake Tekapo (take-a-poo) eftersom där skulle vara väldigt vackert och dessutom skulle det visst ligga en kyrka precis vid vattnet där. Så vi tänkte att vi liftar dit och ser om vi kan hjälpa till i kyrkan och sova där. Den här dagen hade vi verkligen ingen aning om var vi skulle sova eller äta. En lite märklig känsla, en blandning av frihet och oro (lite som att ta studenten, eller födas kanske, det kommer jag inte ihåg).

Vi fick vänta ungefär en halvtimme i Pleasant Point innan vi blev upplockade. Ett tag funderade vi på att stanna i Pleasant Point för där fanns ett litet informationsskjul där vi hade kunnat sova under tak. På asfalt och bara midjehöga väggar, men ett tak. Seriöst, vi övervägde det. Målet för dagen var helt enkelt att hitta ett tak att sova under. Saker som väggar och golv var ren bonus. Säng och dusch vågade vi inte ens fantisera om (så mycket faith hade vi...). Hur som helst så blev vi upplockade av en kvinna jag inte kommer ihåg vad hon hette eller knappt vad hon sa. Jag passade på att sitta i baksätet eftersom det var en kvinna, om det var en man var jag tvungen att sitta fram, så jag hörde inte riktigt vad hon sa och vi skulle bara åka med henne 3 mil ungefär så i ärlighetens namn brydde jag mig inte så mycket heller. Mrs X släppte av oss i Fairly, 5 mil ifrån Lake Tekapo.

 I Fairly innan vi blir upplockade av sydafrikanerna

I Fairly inträffade en ganska lustig sak som fick oss att inse den krassa verkligheten om att lifta. Vi trodde att alla liftare var syskon och att man liftar efter någon form av hederskodex. Så är uppenbarligen inte fallet. Vi stod längs med vägen med vår skylt och vår packning. Vi har stått där ungefär 20 minuter när en asiatisk tjej kommer gående från andra sidan vägen. Hon ställer sig c:a 30 meter framför oss, sträcker ut armen och fäller ut tummen! Hon undviker att titta på oss under hela processen. Hon snor vår plats helt enkelt. Vi skrattar åt det och får vår seger fem minuter senare när en bil kör förbi henne, men stannar för oss. I bilen sitter ett sydafrikanskt par som är på väg till Lake Tekapo. Det är här vår helg börjar bli riktigt intressant.

Sneaky liftare

Och det är här jag väljer att sätta stopp för den här gången. Cliffhanger! Vi har nu kommit fram till Fredag eftermiddag runt kl 15 ungefär.

Ha de bra i Schweden