Justice DTS: If in doubt, Meriadoc, always follow your nose!

Gandalf när gänget är vilse i Moria.

Det här är del 1 av vår faith weekend. Vi blev avsläppta i torsdags vid två-tiden cirka 20 minuter från Oxford och hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. "Vi" är jag, Didi från Österrike och Megan från USA. Megan är för övrigt på mitt outreach team också.

Megan till vänster och Didi till höger, innan vi blev upplockade av Sophie

Vi gav oss själva en ganska enkel start för vi bestämde oss för att ta oss till Timaru som ligger några timmar bort och försöka hitta en av våra talare. Vi kände helt enkelt för att sova inomhus och dessutom ville vi fråga honom om lite saker som vår senaste talare pratat om. Det tog oss ungefär en halvtimme att få vår första skjuts på den här resan. En trevlig tjej som hette Sophie plockade upp oss och körde oss till Christchurch. Hon var geolog och jobbade för ett statligt försäkringsbolag så hon hade så klart mycket jobb nu efter jordbävningen. En del av hennes jobb var att gå ut och undersöka skador i hus. Hon berättade bland annat att hon varit i övergivna hus där det stod lunchdisk framme. Folk hade bara rest sig upp och gått, tagit kläder och personliga saker och gett sig av. Lämnat allt. I ett annat hus hade hon sett en vinsamling som hade kraschat som var värd en bit över 200 000 kronor.

Sophies ex hade varit med i en liftar-klubb så hon visste ett bra ställe i Christchurch där hon släppte av oss för vidare färd söderut. Dessutom gav hon oss sitt visitkort och sa att vi kunde ringa om vi var i Christchurch och behövde någonstans att sova. Väldigt generöst.

Sophie, vår första skjuts i våra liv

Sophie visste verkligen vad hon gjorde när hon släppte av oss. Vi hann knappt sätta tummen i vädret förrän vi blev upplockade. Tog max tre minuter. Den här gången av en kille som hette Shaun. Han var på väg söderut för att plocka upp sina barn för helgen. Han brukar plocka upp liftare eftersom han själv har liftat väldigt mycket i sina dar och nu vill betala tillbaka. Hans bästa liftarhistoria var från en jul då han plötsligt fått ledigt och ville ta sig från chch till Auckland på nordön för att komma hem till sin familj. Han hade inte råd med flyg och kommunikationerna är inte så bra på NZ. Så han satte upp tummen och blev upplockad av en tjej som skulle till Auckland och som körde honom ända fram till dörren.

Shaun släppte av oss en timme söderut och vi fick lyfta upp tummen igen. Den här gången blev vi upplockade av två irländare som skulle till Timaru så det var perfekt. Vi kunde bonda lite över hur jobbigt det var med solen i kombination med vår rödlätta hy. Det syntes att de här killarna inte använt solkräm precis. Det var helt omöjligt att höra vad en av dem sa så när han sa något fick hans kompis tolka. Från engelska till engelska.

När vi kom fram till Timaru gick vi in i en bar och frågade efter en telefonbok. Först hade vi kollat i en telefonkiosk, men uppenbarligen har man inte telefonböcker i telefonkiosker längre. Baren låg för övrigt i en "gränd" som verkade sjukt skön, många intressanta affärer och baren hade en skön stämning också. Gordon, talaren vi ville komma till, bodde på andra sidan stan. Så det blev en promenad. Stackars Megan hade fotbollsskor på sig, eftersom de var hela och skulle hålla eventuell väta borta från hennes fötter. Inte det bekvämaste att gå i dock. Dessutom har jag tillräckligt erfarenhet av fotbollsskor inte håller vatten ute särskilt bra, men jag lät henne leva i sin illusion.¨

Megans skor uppe till vänster, ett par Adidas.

De här satt på en anslagstavla i den sköna gränden. "Love, take as much as you want"

på de små lapparna står det "Free Love"

Vi kom fram till Gordon strax efter åtta efter att ha fått skjuts de sista 500 meterna av en dam i övre medelåldern som spelade hög musik i bilen. Jag tror dock att jag avslutar del 1 här för jag måste sova och ni vill inte läsa längre inlägg än så här. Förutom mamma, men jag kan inte gå efter det för det återspeglar nog inte snittet.