Sista inlägget

Jag utlovade ju faktiskt ett avslutande inlägg också, och eftersom jag inte tycker om att inte hålla mina löften så kommer det här. Sent omsider.

Så här skrev jag ungefär en vecka in på dts:en:
"Spännande att se hur jag kommer ut på andra sidan. Förhoppningsvis som Fredrik 2.0. Alla de bra egenskaperna från 1.0, men med några schyssta förbättringar och utan de irriterande buggarna"

Så vem är Fredrik 2.0, finns han överhuvudtaget?

Jag tror det, det är dock inte helt lätt att göra en jämförelse med Fredrik 1.0 som lämnade Lund och landade i NZ för ett år och en dag sedan. Det är lite svårt för jag kommer inte exakt ihåg hur han var och hur han tänkte.

En sak som jag i alla fall kommer ihåg väldigt tydligt från de dagarna är hur fruktansvärt rädd jag var. Avresedagen hade jag några sista småsaker att fixa och några att säga hej då till. Varje sak jag gjorde krävde all min energi. När jag var klar med en sak bröt jag ihop. Sedan tog jag tag i mig själv igen och gjorde en sak till. Sen bröt jag ihop igen. Det är något av ett under att jag kom iväg.

På flyget mellan Dubai och Bangkok bröt jag ihop en gång till. Jag tänkte att jag skulle skita i alltsammans och gå på ett flyg i motsatt riktning när vi landade. Efter ännu ett under fortsatte jag hela vägen till NZ.

Här ser vi en tydlig skillnad mellan Fredrik 1.0 och 2.0. När jag åkte bar jag på stora sår som hade hängt med sen jag blev deprimerad i lumpen. Efter lumpen trodde jag att jag aldrig skulle klara av att bo utanför Sverige och helst max tre timmar från Skåne. Jag hade låst mig själv till en liten del av ett litet land i de kalla norra delarna av världen. Gud ville befria mig från det. Ibland helar Gud direkt, i det här fallet behövde jag röra på mig och gå igenom den helande processen. Den slutade inte med ankomsten till NZ. Under hela dts:en visade Gud mig vilka sår jag hade från lumpen och sedan helade Han dem och upprättade mig. Hade jag gjort samma resa idag, hade jag fortfarande tyckt att det var jobbigt. Mina fötter kommer alltid på ett eller annat sätt vara rotade i den skånska myllan, men jag är inte lika låst som tidigare. Gud har öppnat världen för mig igen.

Den andra stora skillnaden är min relation med Gud. Han har en större del i mitt liv nu än när jag åkte. Jag vet så mycket mer om Honom och det föder bara en större längtan efter ännu mer. Jag hör Hans röst tydligare än för ett år sedan. Jag tar mer tid för att vara med Honom. När jag syndar, misslyckas, så är jag snabbare på att vända mig till Honom och be om förlåtelse, för jag känner Honom som en kärleksfull Pappa och inte som en general Gud.

Jag hoppas det här är saker som syns i mitt liv, men jag är också medveten om att det är saker som jag inte är klar med och som jag kanske aldrig heller kommer att bli klar med.

Så för att sammanfatta det så kan man säga att Gud gav mig mycket inre helande och en bättre relation med Honom. Vilket är mer än jag vågade hoppas på när jag åkte.

Tack så mycket för att ni var med mig på resan. Det betydde oerhört mycket när jag var iväg och de dagarna det var tufft.

Guds Frid!

Grandma

Här kommer, sent omsider, det utlovade inlägget om Grandma som vi träffade när vi var ute i byn där vi sov med råttor.

Grandma var kvinnan som passade upp oss medans vi var där. Hon lagade all vår mat de fem dagar vi spenderade i byn. Över öppen eld dessutom. Grandma var 79 år gammal och hade bara en tand i överkäken, något fler i underkäken. Hon pratade inte ett ord engelska, men det hindrade henne inte. Hon pratade på ändå. Hon sa något som vi inte förstod, pekade och gestikulerade (vilket vi inte heller förstod), tittade lite lurigt på oss och sen brast hon ut i ett av de vackraste skratt jag någonsin sett. Efter ett tag började vi prata tillbaka, hon sa något som vi inte förstod, och vi svarade med något hon inte förstod och sen skrattade vi tillsammans. Hon hade en riktig rök- och whiskeyröst som hon hade fått av att sitta runt en eld (vilket de gör i Nepal för att hålla värmen på kvällarna) i 79 år. Hon hade inga egna barn, men hon var farmor till alla i byn. Hon är absolut den mest fantastiska människan jag mötte under min tid i Nepal.

Grandma var sjukt snabb med tekannan, om man hade tagit en liten klunk var hon där direkt och ville fylla på, och hon accepterade inte ett nej.

Det här är det bestående intrycket av Grandma, skämtandes runt elden. I det här klippet ger hon oss smeknamn. Mannen som översätter är Gangha som driver ett barnhem i Katmandu.

En dag gick vi till en by två timmar bort, tittade lite där i en kvart och gick sedan två timmar hem igen. Det var rejält kuperat. Grandma ledde vägen...

Det här är näst sista inlägget. Jag vill bara skriva ett avslutande inlägg, sen behöver ni inte titta in här fler gånger.

Ha det bra här hemma!

Hemma!

Sådär! Det var dom sex månaderna.

I backspegeln har det gått väldigt fort och det känns lite märkligt att vara hemma. Man rycks ju upp från en vardag som har sett väldigt annorlunda ut och slängs rakt in i en annan. Jag var på föreläsning idag t.ex. (så går det om man kuggar tentor). Man säger hejdå till människor som man har växt med och som man har rest och gjort massa saker med (läs nedanstående 75 inlägg) och man vet inte när man ses igen. Den som bor närmast bor i Wien, så det är ju en bit bort. Jag vet ju inte om jag någonsin kommer tillbaka till basen på NZ heller och även om jag gör det så kommer jag ju inte tillbaka till den gemenskapen som jag lämnade, den kommer aldrig mer finnas igen.

Så man lämnar allt det och slängs in i livet här, det är inte en helt lätt omställning även om det är fantastiskt att träffa familj och vänner och alla mina bröder och systrar här hemma. Det tar ett tag att landa, vad nu det betyder. Ett bättre sätt att uttrycka det är att det tar ett tag att ställa om från en period av mitt liv till en annan.

Dessutom är det ju nu den riktiga utmaningen kommer. Nu har jag lärt mig massor. Lärjungaträning går i stort ut på att lära sig att leva som en lärjunge och vad det innebär. Hur vandrar jag i min vardag med Gud, och det är ju det här som är min vardag. Hur lever jag ut min tro när jag pluggar, hur ärar jag Gud när jag umgås med vänner, hur hjälper jag till att skapa en fantastisk församling som verkligen är Jesu kropp, hur lägger jag upp min dag för att se till att bli påfylld av Guds kärlek som är drivkraften för en troende och hur gör jag för att sprida vidare den kärleken till andra? Den utmaningen ser jag verkligen fram emot.

Jag ska skriva ett par inlägg till innan jag lägger ner den här bloggen så stay tuned.
Ha de gott!

PS. Ni som är vän med mig på facebook kan kolla på min timeline så ligger det en film om vår Nepal-resa där.

We are sitting on a field of victory, enjoying a few well earned comforts

Pippin efter att ha vunnit slaget vid Isengård tillsammans med enterna.

Det var precis så här jag tänkte när jag kom "hem" till NZ och västvärlden efter mina tre månader i Nepal. Efter att ha levt tre månader i ett u-land skulle jag äntligen få njuta av lite välförtjänt västerländsk komfort. Och jag har njutit av västerländsk komfort. Vad jag däremot förstått idag är att de inte precis är välförtjänta.

Jag chattade lite kort på facebook med en kille som jag lärt känna i Nepal. Jag skrev om honom i ett tidigare inlägg, han som går upp fem på morgonen för att gå till skolan och på eftermiddagen går han ut och umgås med gatubarnen i Katmandu. Jag hade börjat skriva meningen "det är skönt att vara tillbaka och njuta av lite välförtjänt komfort" när jag insåg hur ignorant jag var. Det enda jag gjort för att, enligt mig själv, förtjäna komforten var att leva hans liv i tre månader. Fast en light-version. Så det var en ögonöppnare.

Ha de gött där hemma

How do you pick up the threads of an old life?

Frodo spekulerar

Och det är väl det jag gör här nu också. Mina tankar flyger både hit och dit. På ett sätt är det skönt och kul att vara tillbaka på basen och träffa alla igen. På ett annat är det först nu som jag inser att jag ska säga hejdå till människor som jag umgåtts med, levt med rättare sagt, dygnet om i månader. Och ingen av de jag säger hejdå till bor i Sverige. En bor i Österrike, en i Schweiz, en i England. Resten bor på vår grannkontinent i väster. När jag säger hejdå till dem vet jag inte när jag kommer se dem igen. Och om jag vill träffa dem får jag köpa en flygbiljett för några tusen. Vilket är drygt.

Jag hade det ganska tufft i början på veckan på grund av ovan nämnda problem, men efter rejält med bön och vila nu under helgen så mår jag bättre. När man fokuserar på Gud blir alla problem betydligt mindre. Då får man inte bara tröst utan man får också ett evighetsperspektiv vilket också löser måna problem. Jag behöver inte vara så ledsen för att inte träffa alla vänner här resten av mitt liv. Vi kommer spendera evigheten tillsammans. Och förhoppningsvis behöver vi inte plan för att flyga då...(jag håller tummarna för det).

Hur som helst, denna veckan kommer vi ha debrief, prata om hur vi hanterar att komma hem och så där. Det blir säkert nyttigt. Och så kommer vi umgås så mycket som möjligt så klart. På onsdag kommer vi dela om våra outreachs för alla som vill lyssna och på  fredag är det graduation. På lördag åker jag. Sen har det gått sex månader, nästan.

Ha de bra

The filth of Saruman is washing away...

Tillbaka i NZ! Vilket såklart innebär att det är dags för sagan om ringen-citat igen.

Så igår tog jag en fantastisk dusch. Varmt vatten och ordentligt tryck. Tror det var en hel del smuts som suttit där ett bra tag som jag blev av med nu. Tror bland annat att jag har haft schampoorester i håret sen jag duschade första gången i Nepal.

Anyways. Jag är tillbaka i NZ och det känns skönt och konstigt på samma gång. Att få gå omkring i grönskan och den rena luften här är helt underbart. Och tystnaden, ibland när jag är tyst och ensam tror jag att jag är döv. Det är så fantastiskt, underbart, härligt (och andra superlativ (jag vet att det inte är superlativ, men min farfar brukade säga så)) tyst. Inga bilar som tutar, inga bilar alls faktiskt, inga herrelösa hundar som skäller hela natten och inga lekande barn. Bara tyst.

Samtidigt känns det lite konstigt att vara här. Jag vet inte hur jag ska beskriva det än, vet liksom inte riktigt vad jag känner. Känns konstigt. Igår när jag kom tillbaka ville jag mest åka hem och kände inte alls för att spendera två veckor i NZ. Idag tycker jag inte det, det är väldigt roligt att träffa alla igen och få slappna av lite till i den här bubblan/växthuset innan det är dags att återvända till "verkligheten" igen. Och vi kommer ju göra mycket viktigt här den sista tiden. Denna veckan har vi undervisning om identitet, så vi får fundera över vem vi är och hur svaret på den frågan har ändrats de senaste sex månaderna. Helt klart nyttigt och skönt att inte bara bli utslängd i vardagen igen, för det är inte säkert att det är helt lätt att komma hem igen.

Samtidigt hade jag nog trott att det skulle kännas mer att komma hem till västvärlden igen. Njuta mer av en riktig säng, rent kranvatten, mat och andra grejer. Jag tror och hoppas att det är för att jag inser att de sakerna inte är så viktiga för mig. Men det är kanske bara en förhoppning.

Kort kan jag väl sammanfatta det som att jag inte har landat än, vilket inte är så konstigt eftersom jag kom hem igår och fortfarande är jetlagged. Jag ser fram emot att ställa om till NZ tid (7 timmars skillnad från Nepal) för att sedan ställa tillbaka till Sverigetid (12 timmar från NZ) när jag precis anpassat mig.

Nu känns det mest som att jag svamlar så jag ska sluta. Ha det bra, så ses vi supersnart, iaf ni som är i Sverige, annars får ni vänta.

Hejdå Nepal!

Sista inlägget från Nepal. Imorgon kl 15 flyger vi österut via Korea till NZ.

Tänkte sammanfatta med två listor.

Saker jag kommer sakna med Nepal (helt ärligt den svåraste listan att sätta ihop)
- De människor som vi lärt känna här, några av de som vi arbetat med här är helt underbara människor som man önskar att man kunde vara lite närmre och spendera mer tid med. Dom kommer man sakna.
- Gästvänligheten, Nepaleserna är så sjukt välkomnande och är snabba att bjuda in en på te i deras hem. Gästvänligheten leder förvisso också till att de lassar upp tre portioner mat på ens tallrik trots att man säger att man är mätt, men man får ta det onda med det goda.
- Det här är sjukt cheesy, men Nepalesernas leende är i en klass för sig, jag vet inte vad det är med det, men det är outstanding
- Priserna, tänk om man kunde gå in på en restaurang och få ganska schysst ryggbiff för 50 spänn och en coca för en dryg femma.

Det är allt jag kommer på nu, får se om jag kommer på mer när jag inte är här längre.

Saker jag inte kommer sakna med Nepal
- Tutande, alla rackarns tutor överallt, bara massa tut hela tiden och dessutom har många pimpat sina bilar med tutor med melodier, det är helt vansinnigt störigt
- Skräpet, det här landet är så otroligt skitigt, speciellt Katmandu, kanske om något år att soptunnan kommer till Katmandu
- Rökelse, all rökelse som dom tänder för att behaga sina gudar eller Buddha(jag inser att "Buddha" är en förenkling, ni får ursäkta, jag är inte helt insatt) är vidrig. En sötsliskig rök som får en att må illa.
- Dåliga duschar, längtar verkligen efter en dusch med varmt vatten och bra tryck
- Pruta, jag hatar att pruta, längtar efter att gå in i en butik och betala vad det står på prislappen, då vet man iaf att man blir lurad.
- Dåligt kranvatten, tänk att bara kunna öppna kranen och dricka vattnet, fantastiskt
- Musiken, fruktansvärd, går ej att beskriva, måste upplevas. Kort sagt kan man säga att ett luciatåg på dagis sjunger med mer bas i rösten än vad de gör här
- Att gå in och sätta på sig långkalsonger, det ska vara tvärtom
- Att vara hemlös, jag börjar sakna att ha ett hem, vi har ju flängt runt här och jag hade ju inget riktigt hem i NZ heller, ska bli skönt att vara någonstans där det känns som hemma.

Det är allt jag vill skriva, tillräckligt med gnäll så.

Med det sagt så vill jag säga att jag utan problem kan se mig själv jobba i ett liknande land i framtiden. Just nu känns det t.o.m. troligt. Men det ligger i framtiden, jag får se vad Gud har i kikaren.

Anyways, imorgon lämnar vi och det ska faktiskt bli skönt, känner mig klar för den här gången, och redo att få smaka på lite västerländsk lyx och träffa alla där hemma igen. Tre månader i ett U-land är tillräckligt för att vara första gången känner jag. Nästa gång kommer jag vara mer förberedd på vad jag ska möta.

Nästa inlägg från NZ (eventuellt Korea)
Ha det bra där hemma