Nationalsång

Nya Zeeland har lätt en av världens bästa nationalsånger. Här är den:

Outreach

Hej alla!

Vi har haft en busy vecka här så jag har inte riktigt haft tid och ork att uppdatera här. Sorry.

Här kommer ett kort, men intressant inlägg. Jag vet inte riktigt hur många som redan vet detta, men det är nog nyhet för många. Jag åker till Nepal på min outreach. Allting är fortfarande lite luddigt, men vi kommer jobba med en kontakt som har varit på den här basen tidigare. Hon är i Nepal och driver ett safehouse för kvinnor i prostitution. Så det kommer bli utmanande och väldigt intressant. Vi vet inte riktigt var vi kommer bo, men som det ser ut nu så kommer vi hyra en lägenhet i Katmandu.

Jag har ett fantastiskt team, det som är lite tråkigt är att jag är den enda killen i teamet. Det skulle varit en till, en ledare, men han blev tvungen att åka hem pga personliga skäl. Så nu är jag ensam kille med fem tjejer. Fantastiska tjejer, men det hade inte skadat att ha en kille till. Är lite orolig att jag ska bli lite utanför. Jag vet inte riktigt hur det funkar i Nepal, men ledarna säger att det är vanligt att killarna får vara beskyddare för tjejerna i många kulturer. Så det blir också en utmaning, att mantla den rollen för fem andra. Det kanske låter lite märkligt och helt klart osvenskt, men så ska vi ju inte heller åka till Sverige.

Här har vi team Nepal. Överst från vänster, Joanna (Kanada) Anna (ledare från USA), Jag i mitten. Nedre raden från vänster (jag går i ordning efter huvud) Ainsley (Kanada) Katelyn (Kanada) och Megan (USA)

Nu insåg jag också att jag är ensam icke-nordamerikan. Jaja, det blir la bra.

Gonatt!

Oh, you can search - up and down, As many lands as can be found, But you'll never find a beer so brown, As the one we drink in our home town...

...You can keep your fancy ales
You can drink them by the flagon
But the only brew, for the brave and true,
Comes from the Green Dragon!

Merry och Pippin efter slaget vid Helm's Deep

DET HÄR INLÄGGET SER LITE CRAZY UT, NÅGONTING BLEV KONSTIGT NÄR JAG SKREV OCH JAG ORKAR INTE FIXA DET.

Vi hade lite samma känsla av att ha genomfört något när vi kom till den sydafrikanska festen. Vi hade genomfört Faith Weekend, nu var det bara målgången kvar. Vi 

skulle ha kul under festen, sova en natt till på golvet och dagen efter skulle 

våra nyfunna vänner köra oss tillbaka till basen. Vi fick avsluta vår helg med en 

fest, inte illa alls.

För att specificera vad en sydafrikansk fest är så var det mest medelålders 

människor där och en del familjer och några unga. I sydafrika finns ganska många 

olika kulturer, detta var en fest för Afrikans, vilket är arvingar till 

holländarna som var de första europeerna att ockupera landet.

Vi träffade en del intressanta människor där. En kille hette Leon och hade 

flyttat hit för ett par månader sedan eftersom Gud hade sagt till honom att göra 

det. Han visste inte varför, men han visste att det var det han skulle göra. I 

Sydafrika hade han varit biker-missionär och försökt nå ut till motorcykelgäng. 

Och då pratar vi inte om folk som gillar motorcyklar och träffas i Eslöv fina 

tisdagskvällar Maj-September. Det är snarare HA och Bandidos, fast i ett korrupt 

land där polisen frågar om man kan komma och hämta dem om man ringer och berättar att man har haft inbrott (en anekdot Nandi delade). Han hängde alltså på barer 

med några av sydafrikas värsta biker-knuttar och pratade med dem om Jesus. Han 

hade blivit knivstucken 3 ggr pga av det. Och förlåtit det, inte polisanmält. 

Leon, missionärs-knutte

En annan kille vi träffade, Paul, var bodybuilder. Extremt vänlig kille. Han gick varvet runt och hälsade på alla (cirka 100 pers), vi var några av de första han 

hälsade på och vi pratade lite om vad vi gjorde. När han var klar kom han 

tillbaka och sa "you are by far the most interesting people here" och satte sig 

hos oss. Sen frågade han om han fick bjuda på vin. Det fick vi tacka nä till 

eftersom det är alkohol-förbud på skolan (om vi har nattvard har vi det med saft).Då frågade han om vi ville ha ginger-beer, en typ av läsk (därav rubriken). Det 

ville vi såklart. Då plockade han upp sina bilnycklar från bordet och gick iväg 

och kom tillbaka en kvart senare. Han hade kört till närmsta affär och handlat åt oss. Såna saker gör en verkligen glad.

Paul, bodybuilder och ginger beer-köpare 

The most interesting people in the place

Så vi dansade och pratade med folk hela kvällen och hjälpte till att ställa i 

ordning efteråt.

 Så här glad blir man av Ginger beer

Jag äter en form av torkat kött, ganska segt

En sydafrikansk delikatess, friterad sockerröra/sirap "Koeksisters" 

Så här hade inte alla det på faith weekend

Dagen efter kom Paul till Arne och Nandi och de tog oss till stranden och bjöd på glass. Ännu en naturupplevelse. När vi kom tillbaka till huset blev vi bjudna på 

lammstek fylld med bacon och olika kryddor. Våra sydafrikanska vänner hade ännu 

inget köksbord så vi satt på golvet och åt. Helt klart gott. Efter det tog vi 

farväl och Arne och Paul körde oss till basen.

Didi plockar snäckor på stranden

vi och våra värdar

Lammstek på golvet

Det var fantastiskt fint att komma tillbaka, vi var ganska sena tillbaka och de 

som redan var tillbaka på basen strömmade ut och kramade oss och hälsade oss 

välkomna tillbaka och frågade hur vi hade haft det. Det låter lite hollywood, men bättre mottagande kan jag inte tänka mig. På kvällen samlades vi och berättade 

våra historier. Folk har helt klart varit med om mycket. Kanske ploppar in lite 

olika korta berättelser efter hand.

Ha det fantastiskt.

Har hört att det är kallt och mörkt i Sverige.

Extrainsatt inlägg

Vill bara helt kort berätta om vad vi gjorde igår (lördag).

Vi åkte till en av inspelningsplatserna för Narnia. Närmare bestämt där det stora slaget i slutet på första filmen spelades in. Sjuka miljöer. Stora kalkstenar på en enorm grässlätt. Enligt internet spelades scener till sagan om ringen också in här, men jag vet inte exakt vilka det skulle vara. Påminner en del om Rohan.

 Stenarna funkade bra att klättra på om man var på det humöret

 Jag (och Grant, men mest jag)

Mer av mig, balanserande på en naturlig bro 

 Så här såg det ut på håll. Kyle, Didi och Siimo

 Didi dinglar med benen

Ja, så här kan man också ha det 

 Jag och Kyle, lägg märke till att jag står över ett hål i berget

The Fellowship of the Ring... 

Ännu mer av mig, men det är ju därför ni läser här så...

Efter castle hill åkte vi till cave stream som är en grotta/tunnel genom kalkstenen som har blivit urgröpt av en bäck/flod. Nu kan man gå genom strömmen från ena sidan till andra. Uppgifterna går isär lite om hur lång tunneln är, men skyltarna på plats sa 530 meter. Vilket tar ungefär 45 minuter att gå när man går motsröms med bara sin pannlampa som ljuskälla och dessutom vill klättra fram istället för att gå på vissa partier. Jag har inte så många bilder därifrån men här finns några http://www.castlehill.net.nz/castlehill/cavestream/cavestream.php

Smältvattnen = svinkallt

Andrytmen var sådär...

Charmig bild på mig i grottan

Ja, så här såg det ut. Didi, Cora, Kyle och Grant

Ha det underbart

Just shut your eyes and imagine you're back in your own bed with a soft matress and a lovely feather pillow

Frodo till Sam första natten de sover ute efter att ha gett sig av mot rivendell.

Vi befinner oss alltså i Fairly. En bil stannar och plockar upp oss. I bilen sitter ett sydafrikanskt par som är på väg mot Lake Tekapo. Vi har fortfarande ingen aning om vad vi ska göra under dagen och framför allt har vi ingen aning om var vi ska sova.

Det sydafrikanska paret består av Arne (uttalas Arnaj) och Nandi. De har flyttat till NZ från Sydafrika bara två månader tidigare. De berättar att de har flyttat hit eftersom de är trötta på att känna sig hotade hela tiden. De är gifta, men har inte på sig sina vigselringar för i Sydafrika kan man inte ha på sig något av värde, för då är det mycket större risk att man blir rånad. De berättar att de fortfarande vaknar mitt natten av minsta ljud och går igenom listan i huvudet "har vi låst dörren, har vi stängt alla fönster, stängde vi altandörren". Nandi säger att hon bara ett par minuter tidigare vid bensinmacken reagerade på att någon passerade två meter från bilen och började fundera på varför någon gick så nära bilen och vad han ville. I bilköer i Sydafrika såg de alltid till att ha tillräckligt med utrymme framför bilen så att de kunde ta sig ut ur kön om det blev hotfullt. På deras bil i Sydafrika hade de speciella rutor, de var inte skottsäkra, men det krävdes ungefär sju yxhugg för att ta sig igenom och det hade alla på sina bilar. Nandi förklarade det så här "att säga att man inte har sådana rutor är som att säga att man inte borstar tänderna".

Bilturen till Lake Tekapo tog ungefär 40 minuter och när vi kom dit förstod vi varför alla hade rekommenderat att vi skulle åka dit. Jag lägger inte ner någon kraft på att förklara hur det såg ut. Jag lägger in en bild längre ner istället. Vi gick av tillsammans med Arne och Nandi och njöt av utsikten där en stund. När de skulle åka vidare sa de att vi gärna fick följa med dem till nästa sjö lite längre bort, de skulle köra runt och utforska lite och kunde släppa av oss i Lake Tekapo på vägen tillbaka. Vi hade ingen anledning att tacka nej så vi hoppade in i bilen igen, dessutom hade de bjudit oss på godis på vägen till Lake Tekapo...

Megan och Didi vid Lake Tekapo, turkost vatten omgivet av berg och kullar

Vi åkte vidare och kom till ännu en vacker sjö, körde längs med dem och kom in i ett landskap som påminde en del om Mordor. En karg slätt omgiven av mäktiga berg på tre sidor. Vi körde längre och längre in i landskapet och kom efter en stund fram till slutet av vägen. Där kunde man gå vidare mot en glaciär som skulle ligga 15 minuter bort. Vi klev ur började traska. När vi kom över ett krön kom vi till en utkiksplats över en liten sjö med isflak i. På utkiksplatsen stod där en skylt med rubriken "Where's the glacier?" som förklarade att under alla stenarna så fanns där en jättestor glaciär. Ett rejält antiklimax. Speciellt för Arne som aldrig hade känt på snö.

Megan och Didi och sydafrikanerna vid nästa sjö

Tyskar vid samma sjö

Megan blickar ut över Mordor

Istället för glaciär. "där sjönk Titanic"

Luuuring!

När vi kom tillbaka till Lake Tekapo var det mörkt och hade börjat regna. Kyrkan som Sophie hade talat om var ett gammalt stenkapell som mest var där som ett historiskt resmål. Ingen aktiv församling med människor som kanske kunde ge oss mat och ett tak att sova under. Arne och Nandi visste att vi inte hade någonstans att sova och bara vars 10 dollar att röra oss med. De sa att de inte skulle kunna sova gott om de visste att vi vandrade omkring i kylan och regnet utan någonstans att sova. Så de erbjöd oss att sova hemma hos dom och ge oss mat. Det var inte så mycket att fundera på, självklart tackade vi ja till det.

Arne och Nindi bodde ganska nära Oxford (där vår bas är) så det blev till att åka nästan hela vägen tillbaka igen. Min tidsuppfattning är lite luddig för jag sov lite på vägen och det var som sagt mörkt ute, men jag tror det tog ungefär 4 timmar att köra hem till dem. Inklusive ett drive-thru stopp på Burger King där vi fick vars ett whopper meal. Vi har alla längtat efter skräpmat eftersom vi får så nyttig mat här så det var väldigt gott att trycka i sig en burgare och pommes. Dessutom hade vi inte ätit på cirka tolv timmar. Våra kära sydafrikaner hade som sagt precis flyttat hit och hade ännu inte hunnit bygga upp sitt hem. De hade gott om saker i köket, men i övrigt var det ganska skralt. De enda möbler de i sitt lilla 3-rums hus var en soffa i vardagsrummet och en säng i ett av sovrummen. TV:n stod på golvet. Vi fick sova på golvet i det extra sovrummet. Som tur är så är NZ en gammal brittisk koloni, vilket innebär att man har heltäckningsmattor överallt. Så vårt underlag var faktiskt hyfsat mjukt. Och mer än någonting annat, var det torrt och varmt med tak och fyra väggar vilket var mer än vi kunnat begära när vi vaknade på morgonen.

Flera gånger den dagen frågade jag mig själv "hur hamnade jag här?", hur hamnade jag vid vackra Lake Tekapo, hur hamnade jag vid vägens slut vid foten av Mt Cook, hur hamnade jag på golvet hemma hos ett sydafrikanskt par som jag inte visste fanns bara några timmar tidigare, mätt efter ett whopper meal? Vet inte, men jag var helt klart tacksam.

Jag tror ni orkar läsa lite längre, och jag har gott om tid så jag skriver lite till.

Vi sov ganska länge dagen efter, duschade och blev serverade frukost när vi hade kommit upp. Sen hjälpte vi Arne och Nandi i trädgården ett tag. Tjejerna hjälpte Nandi att plantera och jag och Arne försökte få igång en maskin som Arne skulle använda för att ställa i ordning ett grönsaksland. Vi misslyckades, inte ens grannen som hade med sig någon form av startolja som hette "Start ya bastard" lyckades få igång den. När vi hade gjort det blev vi bjudna på pastagratäng till lunch och blev erbjudna att följa med på sydafrikansk fest och sova en natt till hemma hos var sydafrikanska vänner. Det var lite för bra för att tack nä till, så lite senare gjorde vi oss i ordning och åkte på sydafrikansk fest.

 Vardagsrummet här satt vi och åt hamburgare på golvet

Start ya bastard! 

Maskinen och grannen

Men hur det var och vilka människor vi mötte där skriver jag mer om i nästa och sista delen av vår liftarhistoria. Ha de så bra.

Tonight you will sleep in peace. Welcome Frodo of the Shire

Galadriel när gänget kommer till stället med träden

Vi fortsätter vår historia där vi slutade, när vi kom fram till Gordon.

Vi var väldigt obekväma när vi kom fram, trots allt så skulle vi knacka på någons dörr och hoppas att vi skulle få stanna där. Dessutom så kände vi honom lite grann så han hade ingen riktig möjlighet att säga nej. Det kändes lite som att vi överföll hans hem. På vägen dit hade vi funderat på lite olika scenarion, "tänk om han har gäster". När vi kom fram stod det flera bilar utanför hans hus... Gordon har ett ganska intressant hus, det tog oss en liten stund att förstå var vi skulle gå in. Det visade sig att man skulle gå upp en våning på utsidan av huset, och när man kom upp på däcket där var hela väggen av glas och dörren mitt på. På andra sidan glaset var vardagsrummet där det givetvis satt c:a 8 personer. Så i princip dök vi upp mitt i Gordons vardagsrum när han hade gäster. Helt klart obekvämt.



Gordon blev lite tagen på sängen, men han är en underbar människa och gav oss ett varmt välkomnande. När han först öppnade dörren var det en något obekväm situation där alla mest svamlade och vi visste inte riktigt vad vi skulle säga. Jag lyckades haspla ur mig "peace over this house" eftersom Jesus säger till lärjungarna att göra det. Ja, jag har blivit ganska utskrattad för den hälsningsfrasen den senaste veckan. Välförtjänt, men det bjuder jag på. Det var i alla fall bibliskt (dessutom gör ju Jesus också lite märkliga saker, t.ex. spottar han en blind kille i ansiktet för att hela honom).

Anyway, Gordon släppte in oss och efter mötet bjöd han oss på te och bra samtal och sen fixade han platser vi kunde sova på. Tjejerna fick ett rum och jag fick en madrass i ett annat rum. Det är faktiskt första gången sen jag kom till NZ som jag sovit ensam i ett rum. Kändes lite märkligt, men väldigt skönt. Speciellt skönt att vakna ensam i ett tyst rum. Vi gick upp vid 8 på fredagsmorgonen och fick frukost av Gordon. Det serverades Weet-bix, en NZ specialitet. Man kan säga att det är en havrekub som man lägger i mjölk och äter den när man tycker att den är lagom mjuk.

Weet-Bix, med mjölk och socker smakade det inte alls dumt...

För att betala tillbaka för Gordons gästvänlighet hjälpte vi honom med att riva ett badrum och dra upp heltäckningsmattor i ett rum han skulle renovera. Det gjorde vi i två timmar ungefär, kändes bra att inte bara snylta. Efter arbetspasset åt vi lunch och sen körde Gordon oss till ett litet samhälle som heter Pleasant Point vilket är ett ganska lustigt namn.

Jag river badrum, glömde visst att vrida på bilden, too late nu

Sophie (kommer ni ihåg henne?) hade tipsat oss om att ta oss till Lake Tekapo (take-a-poo) eftersom där skulle vara väldigt vackert och dessutom skulle det visst ligga en kyrka precis vid vattnet där. Så vi tänkte att vi liftar dit och ser om vi kan hjälpa till i kyrkan och sova där. Den här dagen hade vi verkligen ingen aning om var vi skulle sova eller äta. En lite märklig känsla, en blandning av frihet och oro (lite som att ta studenten, eller födas kanske, det kommer jag inte ihåg).

Vi fick vänta ungefär en halvtimme i Pleasant Point innan vi blev upplockade. Ett tag funderade vi på att stanna i Pleasant Point för där fanns ett litet informationsskjul där vi hade kunnat sova under tak. På asfalt och bara midjehöga väggar, men ett tak. Seriöst, vi övervägde det. Målet för dagen var helt enkelt att hitta ett tak att sova under. Saker som väggar och golv var ren bonus. Säng och dusch vågade vi inte ens fantisera om (så mycket faith hade vi...). Hur som helst så blev vi upplockade av en kvinna jag inte kommer ihåg vad hon hette eller knappt vad hon sa. Jag passade på att sitta i baksätet eftersom det var en kvinna, om det var en man var jag tvungen att sitta fram, så jag hörde inte riktigt vad hon sa och vi skulle bara åka med henne 3 mil ungefär så i ärlighetens namn brydde jag mig inte så mycket heller. Mrs X släppte av oss i Fairly, 5 mil ifrån Lake Tekapo.

 I Fairly innan vi blir upplockade av sydafrikanerna

I Fairly inträffade en ganska lustig sak som fick oss att inse den krassa verkligheten om att lifta. Vi trodde att alla liftare var syskon och att man liftar efter någon form av hederskodex. Så är uppenbarligen inte fallet. Vi stod längs med vägen med vår skylt och vår packning. Vi har stått där ungefär 20 minuter när en asiatisk tjej kommer gående från andra sidan vägen. Hon ställer sig c:a 30 meter framför oss, sträcker ut armen och fäller ut tummen! Hon undviker att titta på oss under hela processen. Hon snor vår plats helt enkelt. Vi skrattar åt det och får vår seger fem minuter senare när en bil kör förbi henne, men stannar för oss. I bilen sitter ett sydafrikanskt par som är på väg till Lake Tekapo. Det är här vår helg börjar bli riktigt intressant.

Sneaky liftare

Och det är här jag väljer att sätta stopp för den här gången. Cliffhanger! Vi har nu kommit fram till Fredag eftermiddag runt kl 15 ungefär.

Ha de bra i Schweden

If in doubt, Meriadoc, always follow your nose!

Gandalf när gänget är vilse i Moria.

Det här är del 1 av vår faith weekend. Vi blev avsläppta i torsdags vid två-tiden cirka 20 minuter från Oxford och hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. "Vi" är jag, Didi från Österrike och Megan från USA. Megan är för övrigt på mitt outreach team också.

Megan till vänster och Didi till höger, innan vi blev upplockade av Sophie

Vi gav oss själva en ganska enkel start för vi bestämde oss för att ta oss till Timaru som ligger några timmar bort och försöka hitta en av våra talare. Vi kände helt enkelt för att sova inomhus och dessutom ville vi fråga honom om lite saker som vår senaste talare pratat om. Det tog oss ungefär en halvtimme att få vår första skjuts på den här resan. En trevlig tjej som hette Sophie plockade upp oss och körde oss till Christchurch. Hon var geolog och jobbade för ett statligt försäkringsbolag så hon hade så klart mycket jobb nu efter jordbävningen. En del av hennes jobb var att gå ut och undersöka skador i hus. Hon berättade bland annat att hon varit i övergivna hus där det stod lunchdisk framme. Folk hade bara rest sig upp och gått, tagit kläder och personliga saker och gett sig av. Lämnat allt. I ett annat hus hade hon sett en vinsamling som hade kraschat som var värd en bit över 200 000 kronor.

Sophies ex hade varit med i en liftar-klubb så hon visste ett bra ställe i Christchurch där hon släppte av oss för vidare färd söderut. Dessutom gav hon oss sitt visitkort och sa att vi kunde ringa om vi var i Christchurch och behövde någonstans att sova. Väldigt generöst.

Sophie, vår första skjuts i våra liv

Sophie visste verkligen vad hon gjorde när hon släppte av oss. Vi hann knappt sätta tummen i vädret förrän vi blev upplockade. Tog max tre minuter. Den här gången av en kille som hette Shaun. Han var på väg söderut för att plocka upp sina barn för helgen. Han brukar plocka upp liftare eftersom han själv har liftat väldigt mycket i sina dar och nu vill betala tillbaka. Hans bästa liftarhistoria var från en jul då han plötsligt fått ledigt och ville ta sig från chch till Auckland på nordön för att komma hem till sin familj. Han hade inte råd med flyg och kommunikationerna är inte så bra på NZ. Så han satte upp tummen och blev upplockad av en tjej som skulle till Auckland och som körde honom ända fram till dörren.

Shaun släppte av oss en timme söderut och vi fick lyfta upp tummen igen. Den här gången blev vi upplockade av två irländare som skulle till Timaru så det var perfekt. Vi kunde bonda lite över hur jobbigt det var med solen i kombination med vår rödlätta hy. Det syntes att de här killarna inte använt solkräm precis. Det var helt omöjligt att höra vad en av dem sa så när han sa något fick hans kompis tolka. Från engelska till engelska.

När vi kom fram till Timaru gick vi in i en bar och frågade efter en telefonbok. Först hade vi kollat i en telefonkiosk, men uppenbarligen har man inte telefonböcker i telefonkiosker längre. Baren låg för övrigt i en "gränd" som verkade sjukt skön, många intressanta affärer och baren hade en skön stämning också. Gordon, talaren vi ville komma till, bodde på andra sidan stan. Så det blev en promenad. Stackars Megan hade fotbollsskor på sig, eftersom de var hela och skulle hålla eventuell väta borta från hennes fötter. Inte det bekvämaste att gå i dock. Dessutom har jag tillräckligt erfarenhet av fotbollsskor inte håller vatten ute särskilt bra, men jag lät henne leva i sin illusion.¨

 Megans skor uppe till vänster, ett par Adidas.

De här satt på en anslagstavla i den sköna gränden. "Love, take as much as you want" 

på de små lapparna står det "Free Love"

Vi kom fram till Gordon strax efter åtta efter att ha fått skjuts de sista 500 meterna av en dam i övre medelåldern som spelade hög musik i bilen. Jag tror dock att jag avslutar del 1 här för jag måste sova och ni vill inte läsa längre inlägg än så här. Förutom mamma, men jag kan inte gå efter det för det återspeglar nog inte snittet.

Här kan ni se vår färd så här långt. De gröna plupparna är platser där vi blivit avsläppta och upplockade

Nytt avsnitt snart.

Ha en bra dag i Sverige.
Frid.

Hemma

Nu är jag hemma på basen igen. Har haft en fantastisk helg med bland annat ett sydafrikanskt party... Mer om det när jag har sovit ordentligt.

Ha det bra!

Faith weekend/Luke 10 weekend

Okej, nu bär det av.

4 dagar, jag har ingen aning om vad som kommer hända. Eller ens var det kommer hända. Underbart läskigt!

Ha de så bra

Let's just have his head and be done with it

Gimli när Enterna har slagit Saruman

Den här rubriken är kanske lite väl aggressiv, men den får duga. Vad jag vill säga med den är att det är måndag vilket innebär ännu en ny talare som får en att se på saker annorlunda. Det händer varje måndag. Sen vänjer man sig under veckan och får två dagars vila och eftertanke på helgen. Sen är det måndag igen huvudet fylls med massa nya saker.

Den här veckan pratar vi om relationer. Relationer i vid bemärkelse. Mellan mig och Gud, familjen och samhället och kärleksrelationer. Talaren denna veckan pratade om hur viktigt det är att veta vem man själv är för att ha fungerande relationer. Talarens huvudpunkt idag var att de flesta av oss försöker hitta en plats i samhället där vi passar in, istället för att skapa vår plats i samhället. Vi tittar på samhället och säger "så här ser det ut" och så anpassar vi oss. Istället för att ta en ordentlig titt på sig själv och säga "det här är jag" och så går  vi efter det.

Han gick till ganska hårt angrepp på hur vi behandlar barn i samhället idag. Att vi försöker stöpa alla i samma form, istället för att uppmuntra de olika sidor som vi visar när vi växer upp. Fast mycket utförligare, men jag kan inte skriva hur mycket som helst.

Så vad är då Gud-aspekten i det här. Jo, att vi frågar Gud "vad ska jag göra med mitt liv?" istället för att se till vem vi är, och vilka drömmar vi har i livet och sen samarbeta med Gud för att förverkliga de drömmarna. Patrick, som talaren heter, jämförde det med en son som går till sin förälder hela sitt liv och säger "vad ska jag göra nu" jämfört med en som har en plan som han vill förvekliga tillsammans med sin förälder för att få stöd och input.

Patrick hänvisade till ordspråksboken 16:9
"Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg"
Vilket han menar betyder att vi tänker ut vad vi vill göra i livet baserat på hur Gud har skapat oss och sen hjälper Gud oss att vandra på den vägen. Han använde sina egna barn som exempel. En av hans söner har ADHD, alla runt omkring sa att de skulle ge honom medicin så att han kunde studera ordentligt (och bli som andra). Det gjorde de inte, däremot upptäckte de att han tyckte om att berätta historier så de uppmuntrade det, gav honom en kamera tog med honom manus-workshops och annat han ville göra. Idag är han drygt 20, har jobbat med Narnia, 10 000 BC, är den yngsta filmskaparen som har fått anslag från NZ statliga filmnånting. Dessutom har han skapat en dokumentär om ett förtryckt folkslag i Thailand som är statslösa och behandlas väldigt illa av myndigheterna. Den dokumentären fick han något Human Rights pris för. Och den hyperaktivitet som hans ADHD medför hjälper honom att fungera i en bransch med minst sagt långa intensiva arbetsdagar.

Ja vad ska man säga, än en gång ifrågasätter man allt man gjort hittils i sitt liv. Vad i min identitet har jag förringat för att istället nöta in fakta om Finland (som jag nu har glömt) för att prestera på ett test i mellanstadiet. Och hur ska jag hitta det igen och ge det utrymme. Hur skapar jag en framtid där jag kan lägga min tid på min passion, istället för att leva för helgen?

Här är Patricks hemsida där man kan lyssna på undervisning han har gett http://www.patrickdodson.net/Podcast/Podcast.html
där finns en som heter "Calling and confusion" och en som heter "Desires dreams and passions" jag har inte lyssnat på dem själv men de handlar antagligen om det jag har skrivit om.

Det här blev ett långt inlägg, men jag ville verkligen berätta om det här.
Ha en underbar dag i Svea rike
Puss

Good night, sweet maiden of the golden ale

Det finns många olika (mer eller mindre bra) sätt att charma en kvinna. Mer om det längre ner.

Det har varit en spännande vecka. Veckans tema var "the Father heart of God". Vi gick igenom olika saker som kan hindra en från att uppleva Gud som en kärleksfull pappa. Framför allt olika saker i det förflutna som gjort att man har fått en felaktig uppfattning om sig själv som man sedan tror att Gud tänker om en. Som jag och lumpen. Jag tänkte att jag var svag och att Gud också tänkte det om mig. Vissa här kommer från otroligt trasiga familjer och då kan det bli att man tänker att Gud är som ens föräldrar.

Så mycket av det var traditionell psykologi "hur påverkar mitt förflutna mig idag?" men sedan tillämpade vi det på vår gudsbild. Och sen tror vi också att Gud kan hela oss från våra sår. Så det är den stora skillnaden skulle jag säga.

Ok, tillbaka till rubriken.
Vi har haft Angels and mortals denna veckan. Vilket är som hemlig kompis eller typ secret santa. Man drar en lapp och ser vem man ska vara snäll mot under veckan. Folk har varit väldigt kreativa och det har cirkulerat mycket godis. Jag fick frukost en morgon och svenska flaggor och annat. En av de mer kreativa var en av ledarna som fick tre studenter att sjunga That's Amore av Dean Martin för tjejen som var hans mortal.
Jag filmade det, här är det

Andra saker som hände var att nästan alla killarna klädde sig i långkalsonger och dansade improviserad balett utanför en ledares fönster. Efter lite vånda har jag kommit fram till att jag ska publicera en bild från våra förberedelser.

Jag är den vita i mitten...

Ha det fleromättat!

Keep your nose out of trouble and no trouble will come to you

Det är precis vad vi inte ska göra nästa helg (alltså inte nu till helgen, utan till nästa). Hålla näsan utanför problem.

Vi ska ha något som heter faith weekend. Väldigt spännande. I Lukasevangeliet 10:1 och en bit framåt sänder Jesus ut sina 70 närmaste 2 och 2 för att berätta om honom. Så här står det i Luk 10:4 "Ta inte med er någon börs eller lädersäck eller några sandaler". Det är ungefär det vi ska göra. Vi går ut 2 och 2, vi har lite mer saker med oss än Jesus lärjungar hade. Men inte så mycket. Vi har en ryggsäck med kläder och sovsäck, några mackor och 10 NZD (50 SEK). Det ska vi klara oss på från torsdag lunch till söndag lunch. Tanken är att vi ska fråga Gud vad vi ska göra och be honom om vägledning för mat och sovplats.

Det låter ganska freaky, och jag flippade ur lite när jag först fick höra om det. Men nu känns det bra, ska bli spännande och intressant. Jag är själv lite osäker på teologin bakom det hela, att man bara går ut sådär och förväntar sig att Gud ska fixa det för en när Han redan har gett en så mycket. Men jag tror att Gud gillar att vi slänger oss i Hans armar och verkligen söker Honom med allt vi har. Det värsta som kan hända är att jag får sova ute och vara hungrig ett par nätter. Det är ju verklighet för väldigt många människor så om det blir så kommer jag antagligen känna mer för uteliggare, och det är något att vara tacksam för. Så det är egentligen en win win situation.

Så som jag skriver nu lät det verkligen inte förra veckan. Då var jag livrädd för att ge mig ut. Jag sa till och med till min ledare att jag inte tänkte göra det. Men Gud visade mig varför jag var rädd. Jag förstod att jag har sett mig som svagare än andra ända sedan jag avbröt lumpen. Gud befriade mig från det och jag känner mig mycket starkare nu. Utan den rädslan hängande över mig har jag mycket större möjlighet att bli den jag har potential att bli. Det här är en del av förbättringarna i Fredrik 2.0. Och det har bara gått en månad. Fem kvar.

(Jag var lite osäker på om jag skulle skriva det sista stycket, men det är ett bra exempel på vad Gud har gjort i mitt liv och varför jag är här så jag tänkte att det kan vara kul att läsa.)

Ha det bra i höstmörkret. Njut av Champions league.