Som min kära mamma skrev i sin kommentar till förra inlägget så är det ganska långt till Nya Zeeland. Jordens omkrets är c:a 4000 mil. Nya Zeeland är så långt bort man kan komma utan att lämna jorden minus ungefär 100 mil (om någon befinner sig i Portugal kan vi göra en earth sandwich). Jag ska alltså 1900 mil bort. Det är ganska långt för någon som är så hemmakär som jag är (låter bättre och mognare än hemlängtan).
Fram tills att jag fick reda på att jag hade blivit antagen till dts:en gick jag bara och hoppades och såg fram emot att få komma iväg. När jag väl blev antagen blev allting plötsligt på riktigt. Jag började inse hur många jag lämnar här hemma och hur mycket man lämnar här hemma. NZ är ju ganska långt bort, men fortfarande ganska likt Sverige. De tre månaderna som kommer vara någon annanstans lär däremot vara i ett land som skiljer sig en hel del från Sverige. Jag har börjat förstå att det inte bara kommer vara roligt och lätt hela tiden. Det kommer stundtals vara väldigt tufft, och det är inget jag egentligen kan förbereda mig på.
Däremot så kan jag på ett sätt se fram emot de perioderna, för det är när jag är som svagast som jag förstår hur beroende jag är av Gud och det är då jag kommer till Honom helhjärtat. Jag tror det blir lättare att få perspektiv på de saker jag har min trygghet i här hemma. Hur mycket av mitt liv jag hänger upp på dem och hur förgängliga de är. Allting som jag har här hemma, från familj och vänner till foosballspel och diskmaskin, kan jag förlora på många olika sätt. Men Gud är för evigt. Hur mycket skit och tuffa tider man än får gå igenom så kan man alltid luta sig mot Honom. En av anledningarna till varför det är gött att ha Gud i sitt liv.
Det kommer kanske inte vara lätt, men det kommer vara fantastiskt.
Jesus pratar om det här i Lukas 6:46-49
"Varför säger ni ’Herre, herre’ när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem - vem han är lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en man som bygger ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräker sig mot huset, och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor."
Gonatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar